Nu är avtalsrörelsen på gång. Fackföreningsrörelsen formulerade häromdagen både rimliga och kloka krav på löneökningar, som principiellt sett inte kan betraktas som annat än förenliga med en god samhällsekonomi.

Sedan många år har vi i Sverige haft en lönebildningsmodell som bygger på idén om solidarisk löneutveckling i alla branscher. Det innebär att alla branscher och företag ska betala ungefär samma löneutveckling. För mig är det en självklar utgångspunkt.

För det första innebär det att löneskillnaderna mellan branscher och mellan företag inte ökar orimligt mycket, vilket är en självklarhet i ett land som hänger ihop. Alternativet är ökade skillnader mellan människor.

För det andra innebär det att de företag som inte klarar av att betala de ökande lönekostnaderna slås ut. Det är också en utgångspunkt för lönebildningen, att den ska leda till en naturlig och kontinuerlig strukturomvandling. Alternativet är stagnation.

Under förra årets dramatiska finanskris som drog runt världen slöts inom en del avtalsområden särskilda avtal som innebar sänkta löner och/eller sänkt arbetstid. Det var både rimligt och klokt med hänsyn till att finanskrisen drabbade plötsligt, och om den inte tämjdes med olika former av insatser skulle drabba stora delar av svensk industri både orimligt och hårt. Men akuta räddningsinsatser får inte leda till en grundläggande förändring av lönebildningsmodellen.

Sverige får inte bli ett land vars företag ”lever på” låglönekonkurrens.

Istället ska vi konkurrera med kunskap och förädlingsvärde.

När den Socialdemokratiska partikongressen nyligen slog fast den ekonomiska politiken och näringspolitiken handlar det om att skapa nya och bestående jobb, inte att bevara omoderna metoder och dåliga arbetsmiljöer. Därför satsar Socialdemokratin på utbildning, kompetenshöjning och stimulanser samt förenklingar för småföretagen. De nya företagen måste ges utrymme att utvecklas. Och de företag som inte längre klarar av konkurrensen måste ge plats åt nya, inte bevaras med sämre löneutveckling.

Om den solidariska lönepolitiken läggs åt sidan kommer näringslivet inte att utvecklas lika positivt. Kvar kommer företag som inte klarar av att betala konkurrenskraftiga löner att finnas. Resurser för att öka kompetensen och satsa på utbildning blir det inga. Tvärtom kommer också skatteintäkterna att sjunka realt på grund av den försämrade löneutvecklingen. Då försämras välfärden ytterligare.

Gamla företag med äldre produktionsmetoder blir kvar. Kvar blir också de gamla ägarna, som fortsätter tjäna pengar på företag som ger vinster, men inte för att deras produktion utvecklas utan för att lönekostnaderna sjunker relativt sett.

Sverige ska byggas på utveckling. Den solidariska lönepolitiken måste försvaras och användas i den kommande avtalsrörelsen. Framtiden ska byggas på bättre konkurrenskraft och högre kompetens hos människor. Utveckling kräver förändring.

Lars G Linder (S)