• Dagen kunde inte ha börjat bättre. Redan tidigt på morgonen log solen och kastade starka långa strålar över ett Eskilstuna i vårblom.

När Vänsterpartiets förstamajtåg, strax efter lunch, nådde fram till Rademachersmedjorna fylldes snart bänkraderna framför den lilla träscenen. Till doften av nybryggt kaffe, nybakta bullar och cigarettrök trängdes jeansjackor med manchesterkavajer till gitarrmusik och tal av bland andra partiets klimatpolitiske talesperson, Jens Holm.

Den nästan sommarvarma solen och det vackra vädret till trots började dock snart orosmolnen hopa sig.

Samtidigt som Socialdemokraterna, som samlats i Årby, förberedde sig för avmarsch mot centrum samlades högerextrema Svenskarnas parti på Strömsholmen, ”Som mest ett sjuttiotal personer”, skulle polisen senare under dagen konstatera.

När Socialdemokraternas tåg svepte förbi Klosters kyrka, med starka opinionsvindar i ryggen svämmade Nybrogatan över av motdemonstranter som samlats för att protestera mot Svenskarnas partis demonstration.

Efter ett kortare stopp för att invänta polisen som försökte skingra motdemonstranterna kunde det långa S-tåget ringla in den sista biten mot Fristadstorget. Nöjda partifunktionärer kunde konstatera att opinionsframgångarna satt sin prägel även på demonstrationståget, som var längre än på år.

• Stämningen var alltjämt på topp när dagens finfrämmande, huvudtalaren och gruppledaren i riksdagsgruppen Mikael Damberg, äntrade talarstolen. Men även om Damberg var vid märkbart gott humör kunde han inte undgå att kommentera den oro som närvaron av Svenskarnas parti innebar.

– När jag läste om att nazisterna skulle demonstrera här idag blev jag provocerad. Men när jag ser er alla här känns det fantastiskt, sa Damberg.

Han drog paralleller till de fredliga manifestationer som ägt rum i grannlandet Norge efter Breiviks terrordåd, och påminde åhörarna om Utöya-överlevaren Stine Renate Håheims kärleksbudskap, som spreds som en löpeld efter terrorattentaten:

– Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.

– Vi kommer inte tillåta att nazister tar vår dag. Jag är stolt över att vi marscherade genom staden bakom vår svenska flagga, sa Damberg och möttes av dagens varmaste applåd från åhörarna.

Ingen kunde nog då ana att Eskilstuna, bara några tiotals minuter senare, skulle bli skådeplats för antidemokratiska legosoldaters våldsamma sammandrabbningar.

Men samtidigt som Damberg fortsatte sitt tal om internationell solidaritet, jobben och skolan, drabbades Svenskarnas parti och motdemonstranterna samman för första gången, i höjd med Smörparken.

När jag efter Dambergs tal följer ljudet av polissirener bort längs Kungsgatan, ligger skådeplatsen öde. Kvar bakom polisavspärrningen ligger krossat glas, stenar och växter som våldsdemonstranterna rivit upp och kastat mot varandra.

• Jag går försiktigt fram mellan krossat glas och blodstänk och tar mig in på Kafé Kaka. Där möter jag Roxanne och Malin som jobbar i kaféet. De är märkbart skakade av de scener som bara minuterna innan utspelat sig på gatan utanför.

– Det var som kriget i Irak, säger Malin.

– Folk sprang in här och sökte skydd, en familj stod i köket och bara grät, berättar Roxanne som blivit tvungen att låsa dörrarna för att skydda kafébesökarna och hindra demonstranterna från att stjäla porslin och glas att använda som vapen.

Medan glassplittret sopas upp på gatan utanför kaféet fortsätter de våldsamma sammandrabbningarna på annat håll i centrum.

Utanför sporthallen har nazistdemonstranterna samlats bakom ett rekordstort polisuppbåd. De är omringade av motdemonstranter. Det kastas knallskott och rökbomber och i folkmassorna pratas det upprört om skadade demonstranter som träffats av glasflaskor och stenar.

Våldsamheterna flyttar sedan vidare upp mot centralstationen dit polisen vallade Svenskarnas parti.

Jag blir själv vittne till hur ett antal motdemonstranter springer upp på rälsen och tvingar det tåg som är på väg in till centralen att stanna. Stenarna viner genom luften när polis och motdemonstranter drabbar samman för jag vet inte vilken gång i ordningen denna dag.

– Inga nazister på våra gator, ropar kören medan stenarna far i backen.

Svenskarnas parti står kvar på den av polisen angivna platsen vid stationshuset. I det allmänna kaoset av främmande och delvis maskerad ansikten slår det mig att merparten av båda sidans våldsdemonstranter sannolikt är tillresta. Det har bara valt vår stad som dagens arena.

Själv har jag höga tankar om Eskilstuna och Eskilstunabor i allmänhet. De vet vad nazism är och det vet att fördöma vad nazisterna står för. Vi behöver ingen våldsam massa som sänker sig till nazisternas nivå i valet av metoder för att bevisa det. Effekten av ett sådant agerande blir sannolikt det motsatta.

• I en demokrati får även nazister demonstrera. Så ska det vara. Och vi ska visa vårt missnöje med de demokratiska medel vi har att tillgå. Man kan inte predika demokrati med gatstenar, inte bekämpa våld med våld.

Svenskarnas parti hade sökt och fått demonstrationstillstånd. Deras på flera sätt sorgliga marsch genom staden hade en blivit en marginell händelse i jämförelse med det stora flertalets demokratiska firande. Men på grund av sammandrabbningar med de grupper som hade för avsikt att stoppa demonstrationen kom våldsamheterna att prägla hela dagen.

Jag tänker att det finns inget vackert i den typen av motstånd. Inget ädelt.

Det är bara förkastligt. Och än en gång har våldsamma motdemonstranter fått nazisterna att se ut som fredliga offer. De som såg nazisterna slänga sina medhavda glasflaskor mot motdemonstranterna vet att det är en missvisande bild. Likväl är det den bilden många Eskilstunabor bär med sig av den här dagen.

1 maj 2012 kommer sannolikt att gå till historien som stadens mest våldsamma förstamaj i mannaminne.

Det blev en mörk dag. Trots solsken.