Och så stod han där och pratade om jobben och jobben och jobbpolitiken igen, statsministern. Men i förrgår i Almedalen handlade det dock inte längre om de nya Moderaternas arbetslinje med jobbskatteavdrag och skattesubventioner. Nu hade Fredrik Reinfeldt istället snappat upp IF Metalls idé om att ge arbetslösa ungdomar jobb och utbildning.

Nu var det en ny ”jobbpakt” som skulle skapas genom att sprida denna idé till hela arbetsmarknaden. För att få liknande avtal, som det IF Metall har tecknat med sin motpart, att sprida sig till övriga avtalsområden är nu regeringen beredd att satsa pengar till handledarstöd.

Jovisst kan detta vara en god idé, alla förslag som kan minska arbetslösheten bland ungdomar är värda att pröva, speciellt sådana där fack och arbetsgivare kan samarbeta. Men frågan är givetvis hur förslagen och avtalen kommer att se ut. Inom den fackligga rörelsen finns ett starkt motstånd mot att gå med på sänkta minimilöner, som IF Metall gjort i denna så kallade yrkesintroduktion för ungdomar.

Men att nu Fredrik Reinfeldt kommer med ett sånt här förslag och dessutom på väldigt lösa grunder utlovar att de kan ge jobb åt 30 000 ungdomar beror naturligtvis på att högerregeringens så kallade arbetslinje har blivit en arbetslöshetslinje, för att inte säga en massarbetslöshetslinje eller om man så vill en långtidsarbetslöshetslinje. För ett parti som gått till val med löften om att fixa jobben är dagens läge naturligtvis ett gigantiskt misslyckande.

Om det vore så att Moderaternas jobbskatteavdrag hade fungerat, hade naturligtvis regeringen fläskat på med ytterligare ett jobbskatteavdrag nu när arbetslösheten ökar. Men Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har insett att detta är meningslöst. Numera är det bara Sverigedemokraterna, som vill traska vidare i Moderaternas fotspår, och införa ett femte jobbskatteavdrag.

Arbetslösheten är nu över 8 procent, och en tredjedel av de arbetslösa är nu långtidsarbetslösa. Värst har arbetslösheten bitit sig fast i Sörmland, där snart hälften (44 procent) av alla arbetslösa är långtidsarbetslösa. Den genomsnittliga arbetslöshetsperioden för samtliga arbetslösa är 31 veckor. Mer än hälften av de långtidsarbetslösa har varit utan jobb i mer än 52 veckor (alltså längre tid än ett år).

I går avslöjade Dagens Nyheter en intern rapport inom arbetsförmedlingen som visar att hälften av alla långtidslösa inte får någon hjälp från arbetsförmedlingen – i vart fall ingen som är dokumenterad. Hela 49 procent av rapportens 600 slumpmässigt utvalda långtidsarbetslösa saknar i sina obligatoriska handlingsplaner helt registrerade aktiviteter.

Antalet anvisningar till jobb är, enligt DN, ”ytterst få”. Vad gäller uppföljning av sökandet har många inga aktiviteter alls. För dem som har någon form av aktivitet så går det ändå ofta fyra månader mellan kontakterna med handläggaren.

Det är naturligtvis skrämmande att långtidslösa inte för stöd och hjälp från arbetsförmedlingen. Men det är en konsekvens av regeringens politik. Tanken har ju varit att jobben skulle växa tack vare ”arbetslinjen”, att det egentligen inte skulle behövas någon förmedling av jobb.

Dessutom skulle ju piskan – det vill säga en urholkad arbetslöshetsförsäkring – leda till att de arbetslösa själv skulle jag jaga fram jobben, genom att bjuda ut sin arbetskraft till underpris.

Arbetsförmedlarna fick mindre utrymme att ägna tid åt de arbetslösa i takt med att arbetslösheten växte. Dessutom får ju inte arbetsförmedlarna föreslå åtgärder när de arbetslösa är som mest motiverade, nämligen då de för första gången kontaktar arbetsförmedlingen. Istället ska de själv först söka jobb, även om arbetsförmedlare vet att detta är ett hopplöst företag. Många ungdomar har drabbats av detta.

Arbetsförmedlarna säger själva att orsaken till att de arbetslösa får så dålig hjälp är brist på tid på grund av för mycket administrativa uppgifter och för många sökande. De känner sig naturligtvis frustrerade över att få ägna sig åt att föra statistik och kontrollera de arbetslösa istället för att hjälpa dem.

När det inte finns tillräckligt med jobb är det naturligtvis svårt att förmedla jobb. Men det borde naturligtvis ha funnits så mycket annat som en arbetsförmedlare hade kunnat erbjuda de arbetslösa. Framför allt handlar de om att rusta dem som har svårt att få jobb genom att ge dem möjlighet att utbilda sig. Men detta har istället regeringen skurit ner på.

Nej, när Fredrik Reinfeldt står och pratar om jobb och jobb i Almedalen, så har han ingen trovärdighet.