För några dagar sedan presenterade Internationella Valutafonden, IMF, en ny prognos för världsekonomin. IMF-chefen Christine Lagarde förklarade: ”Utsikterna för den globala ekonomin har varit mer oroande de senaste månaderna. De globala tillväxtutsikterna kommer att bli något lägre än vi antog för bara tre månader sedan.”

Ett par dagar tidigare hade Sveriges finansminister, Anders Borg, stått i Almedalen och förklarat att läget nu ser ljusare ut för Sveriges ekonomi.

Christine Lagarde varnade speciellt för situationen i Europa, men tog också upp att läget även i USA och Japan är oroväckande. Anders Borg däremot tror att de ska gå bättre för Sverige, trots att det ser allt sämre ut på våra stora exportmarknader.

Krisen i euroländerna har gjort att värdet på euron har sjunkit. Euron handlas just nu på sin svagaste nivå mot kronan på över elva år, skriver Svenska Dagbladet. Tidningen har intervjuat Carl Hammer, chefstrateg för valutor på SEB, som säger att ”eftersom en betydande del av den svenska exporten går till euroländer, så kan växelkurserna leda till försämrad vinstutveckling redan under tredje kvartalet i år.”

Hälften av Sveriges bruttonationalprodukt, BNP, kommer från export och cirka 70 procent av den svenska exporten går till Europa. Då får en starkare krona och en svagare euro konsekvenser. Inte minst för exportföretagen.

Mot den här bakgrunden kan man fundera över varför Anders Borg försöker hävda motsatsen, nämligen att läget har förbättras för Sverige?

I vårbudgeten lovade Anders Borg att regeringen skulle öka sysselsättningen – speciellt skulle ”minskad arbetslöshet bland unga och personer med utländsk bakgrund prioriteras”. Men istället ökar arbetslösheten och risken är stor att den kommer att fortsätta att öka.

Jobbskatteavdraget, rabatterade arbetsgivaravgifter och senast, sänkt restaurangmoms, har inte gett den effekt högerregeringen har hoppats på. I höst kan den därför tvingas ta till en del av de åtgärder i form av ökade offentliga investeringar som oppositionen har föreslagit. Om regeringen inget gör kan arbetslösheten komma att stiga till nya rekordnivåer.

Men Anders Borg har byggt upp bilden av sig själv som den som håller hårt i statens pengar och för att nu kunna backa och vara mer spendersam med statliga medel måste han motivera detta med att bättre tider har skapat större resurser. Det påståendet är naturligtvis rent nonsens.

Moderaterna har byggt sin framgång på att framställa sig själva som ansvarsfulla och dessutom som det parti som klarar av att skapa arbetstillfällen och minska arbetslösheten. Nu har man hamnat i ett läge, där det uppstår en konflikt mellan dessa två mål. Det vill säga staten måste kanske skapa jobb genom att låna pengar.

Så länge som statens låneräntor är låga och pengarna används för investeringar som stärker svensk ekonomi på sikt är detta inget problem. Tvärtom är det ett bra läge, precis som DN:s Peter Wolodarski skrev i söndags (se gårdagens ledare i Folket).

Men för Moderaterna och då speciellt för Anders Borg är det ett dilemma. Den bilden som man byggt upp, att den så kallade jobbpolitiken har varit framgångsrik, riskeras. Liksom bilden av man tagit ett stort ansvar för statens finanser kan börja ifrågasättas om staten tvingas öka statsskulden.

Den svenska Pippi Långstrumpekonomin krackelerar när guldpengarna har tagit slut.

Anders Borg har bundit sig väldigt hårt vid en politik, som inte längre ger något positivt resultat. En politik som tvärtom kan bidra till att den internationella ekonomiska krisen slår hårdare mot Sverige än den annars skulle ha gjort. Anders Borg har varit högerregeringens största tillgång, men kan bli dess sänke. Det kommer att vara svårt för honom att acceptera, att en politik som har gett så stor politisk framgång inte fungerar.