Det är bra att Socialdemokraterna under Stefan Löfvens ledning nu är på väg att få övertag över Moderaterna på två av de allra viktigaste områdena, jobben och ekonomin. Det är detta som kan avgöra nästa val.

Men detta räcker inte. Frågan om avregleringar, utförsäljningar och privatiseringen av välfärden och annan offentlig verksamhet måste också tacklas. Allt för länge har Socialdemokraterna drivit med på den borgerliga privatiseringsvågen.

För drygt ett år sedan skrev arkitekten Jesper Meijling och professorn i miljöhistoria, Sverker Sörlin, så här i en debattartikel i Dagens Nyheter: ”En brist på analys går genom hela diskussionen, och har också skapat splittring inom partier, inte minst socialdemokratin. Det är orealistiskt att tro att ett nytt socialdemokratiskt ledarskap kan bli framgångsrikt utan att man kan formulera en politik för dessa frågor.”

De bägge skribenterna konstaterade att allt fler delar av samhällets uppgifter förses med marknadslösningar. Det gäller järnvägen, ”där mängden aktörer som tillkommit tycks vara problemet, snarare än lösningen”. Men också inom skola, vård och omsorg, där allt större sektorer förs över till ”marknaden”. Meijling och Sörlin noterade dessutom att till och med ”en välfungerande myndighetsutövning” som Bilprovningen förs över till marknaden.

Alla de här statliga och kommunala ”marknadsexperimenten” beslutas uppifrån. Det är inte på grund av något tryck underifrån. Tvärtom finns ett starkt motstånd mot privatiseringen inom välfärdssektorn hos allmänheten.

Meijling och Sörlin skrev: ”Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden. Resultaten är på flera områden oroväckande, och inte i linje med de uttalade försäkringarna också ett eller två årtionden efter marknadiseringen: elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan.”

Från förespråkarna för privatiseringen av den offentliga framhölls många argument. Inte bara människors valfrihet skulle öka, det skulle också bli billigare och en större mångfald med många små lokala aktörer. Men istället blev det dyrare. Istället för små lokala företag så har vi fått stora koncerner, ibland till och med internationella koncerner som tagit över verksamhet, i många fall ägda av riskkapitalister.

Istället för att ägarmakten flyttas från stat, landsting eller kommun till ett lokalt företag finns numera i många fall huvudkontoren i främmande länder och ägarna är registrerade i skatteparadis. Riskkapitalister förknippar man normalt sett med satsningar på nya osäkra företag. De är beredda att satsa på något nytt som inte ger omedelbar avkastning men kan ge tillbaka mycket pengar om företaget blir framgångsrikt och då säljer riskkapitalisten och satsar på något nytt.

Men att ta över en offentlig verksamhet är däremot riskfritt, inkomsterna kommer med automatik från staten eller kommunerna, eftersom verksamheten skattefinansieras. Istället för satsningar på att utveckla nya produkter, så väljer alltså riskkapitalisterna säkra investeringar. Deras möjlighet att tjäna pengar handlar i så fall antingen om att staten har sålt verksamheten för billigt eller att företaget lyckas skära ner kostnaderna. Eftersom personalkostnaderna utgör den tunga biten i offentlig verksamhet, så är det där man skär. Detta kan betyda underbemanning eller att man anställer mer okvalificerad personal.

”Under tjugo år har Sverige dansat som en kork på marknadiseringsexperimentens vilda sjöar. Nu behövs en samlad begrundan av samhällsomvandlingens riktning. För socialdemokratin borde frågan vara akut, man kan inte fortsätta huka och vela om riktningen för moderniseringens och välfärdens kärna”, skrev Jesper Meijling och Sverker Sörlin i sin artikel.

Socialdemokraterna måste inse konsekvenserna av privatiseringarna. S måste förstå att marknaden inte är neutral. Vi kan se hur vinstdrivande företag påverkar utvecklingen. Makt och resurser omfördelas från samhället och medborgarna till privata företagsägare.

En demokratisk planering blir i längden allt svårare att genomföra när marknaden växer. Vi kan redan idag se detta inom skolan, där startandet av nya friskolor gör det allt svårare för kommunerna att kunna planera. Detta leder bland till ökade lokalkostnader.