Det finns en vacker dröm om ett enat Europa, en hel världsdel som enats under en flagga, där människor väljer en enda riksdag som under demokratiska former utser en Europaregering. En union där nationella konflikter en gång för alla har grävts ner.

Naturligtvis är detta det långsiktiga målet för EU. Men vägen dit är väldigt lång. Det är ingen enkel resa. Det går inte att forcera fram enighet mellan folk, den måste växa fram. När EU-områdets ledande politiker drev fram införandet av euron förstod de inte konsekvenserna av sitt beslut.

När nu konsekvenserna har visat sig, så vill de istället för att backa fördjupa det monetära samarbetet till en så kallad fiskal union. Det vill säga att EU ska få beskattningsrätt.

Detta är för dem ett sätt att försöka rädda det havererade europrojektet. Men konsekvenserna av detta kan bli ännu värre.

Europa plågades under det förra seklet av två förödande konflikter; första och andra världskriget. Det har också förekommit andra svåra konflikter mellan länder och i länder i form av inbördeskrig och nationella konflikter. Senaste är upplösningen av en annan union, Jugoslavien.

Det är mot den bakgrunden som EU har uppstått. Tanken har naturligtvis varit att minska skillnaderna mellan länderna, att de ekonomiska förutsättningarna skulle bli ungefär lika stora var man än levde i Europa.

Genom att minska handelshinder och göra det lättare för varor, tjänster och människor att röra sig över ländernas gränser skulle detta ske. Regler och lagar skulle bli likformiga i länderna. Detta har också ägt rum, samtidigt som allt fler länder blir medlemmar i Europeiska Unionen.

Detta har gått förvånansvärt fort. EU är varit framgångsrikt. Men när Europas politiker drev fram införandet av en gemensam valuta tog man sig vatten över huvudet. Man hade inte klart för sig vilka krafter detta satte igång.

En gemensam valuta, där flera länder ingår, men utan en gemensam skattepolitik, har aldrig fungerat. Ändå var det den vägen som EU valde. Orsaken var att politikerna insåg att det skulle vara omöjligt för de enskilda länderna att acceptera att beslut över skatter flyttades från det nationella parlamentet till Bryssel. Det folkliga motståndet för en så genomgripande förändring är allt för stort.

Alltså valde man den enklare vägen, att införa en valutaunion utan beskattningsrätt. Den kunde säljas in med populistiska argument som att räntorna skulle bli lägre (argumentet användes flitigt i inför den svenska EMU-omröstningen) och att man skulle slippa växla pengar vid resor i Europa (ett ännu mer vanligt argument bland europopulisterna).

Men till skillnad från den fria rörligheten för arbete, tjänster och människor inom EU så bidrar inte en gemensam valuta till att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan länder. Tvärtom, så bidrar euron till att öka dessa.

Därför kastar nu euron en mörk skugga över hela EU-området. Istället för att skapa ekonomisk utveckling har europrojektet kastat in Europa i dess värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet. Det finns inte någon enkel väg ur det problem som euron har skapat. Det är nämligen betydligt lättare att skapa en valutaunion än att upplösa den.

”Runt om i Europa växer missnöjet med den krisande euron. Motsättningar ökar och gamla fördomar får nytt spelrum. Nu ska projektet räddas genom en ’fiskal union’, som i praktiken är en sorts ekonomisk diktatur utövad av tjänstemän i Bryssel,” skrev Carl Tham, svensk fd ambassadör i Tyskland, i en debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen.

”Egentligen handlar eurokrisen om att Sydeuropa aldrig lyckats hålla jämna steg med konkurrenterna från Nordeuropa. Så länge varje land hade sin egen valuta var det ingen tragik i detta. Skillnaderna i produktivitetsutveckling kunde då regleras med att den tyska D-marken årligen förstärktes någon procent mot de svagare konkurrentländerna. Med euron förändrades allt det och nu måste Europa välja mellan pest och kolera,” skrev Peter Benson häromdagen i Svenska Dagbladet Näringsliv.

Och på Dagens Nyheter ledarsida skrev krönikören Richard Swartz för en vecka sedan: ”Ska euron överleva blir det på tyska villkor... För euron gäller att vinna eller försvinna. Försvinner den, vore det en katastrof för oss alla – ännu mer så eftersom ingen i dag riktigt kan överblicka, än mindre beräkna konsekvenserna. Klart är bara att Europa utan euro skulle stå utan gemensamt projekt. Allt vad som uppnåtts under det senaste halvseklet skulle dessutom sättas i fråga, strykas samman eller avvecklas.”

Olika åsikter, men klart är att Europa, EU och euroländerna nu står inför ett avgörande. Vad som än händer så kommer det att bli smärtsamt. En generation européer kan komma att tvingas betala dyrt för att maktberusade politiker har drivit fram europrojektet.