I gårdagens ledare citerade jag Carl Tham som skrev vilka effekter europrojektet har fått: ”Motsättningar ökar och gamla fördomar får nytt spelrum.”

Jag citerade också Richard Swartz, tidigare utrikeskorrespondent i Svenska Dagbladet, numera fristående krönikör på Dagens Nyheters ledarsida. Han anser att om euron skulle gå under så skulle allt vad som uppnåtts under det senaste halvseklet ifrågasättas eller till och med avvecklas.

Richard Swartz ser inte valutaunionen som orsak till krisen, nej för honom är det den dåliga arbets- och skattemoralen i Sydeuropa som har skapat krisen. Han menar att det hänger det samman med att Öst- och Sydeuropa inte har samma kulturella nivå och bildning som Väst- och Nordeuropa.

Gamla fördomar får nytt spelrum hos Richard Swartz. Han ifrågasätter att Ryssland hör till Europa, eftersom landet ”inte upplevt renässans, reformation och motreformation”. Inte ens en industrialisering har ägt rum i Ryssland, enligt Rickard Swartz, vilket naturligtvis är nonsens.

Detta är också hans förklaring till varför det har gått så illa för Grekland:

”Men detsamma gäller – och i ännu högre grad – för de folk och samhällen i sydöstra Europa som under århundraden regerades från Konstantinopel. Arvet från tiden som provins i det ottomanska imperiet är här fortfarande överväldigande; dock bör man akta sig för att påpeka det för de direkt berörda. Men faktum är att det inte finns någon serbisk barock, ingen albansk Voltaire, inget bulgariskt Asea, ingen makedonsk parlamentarisk tradition, ingen grekisk föreställning om boskillnad mellan kyrka och stat.”

Det är alltså dessa grekiska barbarer som har sänkt euron. I en annan DN-krönika skriver nämligen Richard Swartz: ”Några länder inom eurozonen har i sus och dus levt över sina tillgångar och är nu på obestånd. Euron är den enda ’riktiga’ valuta de haft i modern tid; italienska växelpengar bestod för inte alls så länge sedan av karameller eller tuggummin.”

Men sydeuropéerna förstod sig inte på att använda sig av euron för att skapa ekonomisk tillväxt. Istället levde de i sus och dus. För Richard Swartz är människorna i Sydeuropa, inte minst Grekland, bara latoxar som har försökt sko sig på Tysklands bekostnad. I verkligheten arbetar grekerna mer än tyskarna. Men tack vare Tysklands överlägsna produktvitet så slogs inhemska företag i Sydeuropa utan då billiga importvaror för Tyskland vällde in. Sydeuropéerna har däremot hamnat i en skuldfälla.

De låga räntorna som länderna i Sydeuropa fick genom att ingå i eurozoen gjorde det också billigt att finansiera konsumtion med lån. Banker från norra delen av EU-området lånade ut pengar till sydeuropéer som skuldsatte sig allt mer. För Tyskland blev införandet av euron bingo. Exporten ökade snabbt och pressades inte längre ner av en stigande D-mark. Tyskland vann stora konkurrensfördelar som man aldrig hade fått med en egen valuta.

Den allt för låga räntan i Sydeuropa bidrog dessutom till fastighetsbubblan i Spanien. Ett land som tidigare hade välskötta offentliga finanser och inte, som Tyskland gjorde, bröt mot EMU:s budgetregler.

Krisen i eurozonen är, precis som krisen i övriga Europa, Japan och USA, en skuldkris. Men den går inte att skylla på att Sydeuropéernas moral. Att den blivit mycket värre i eurozonen än på andra håll är en följd av den gemensamma valutan. Eurosystemet har bidragit till att den skuldfinansierade konsumtionen, som har växt i hela världen sedan 1980-talet, fått mycket värre konsekvenser än på andra håll.

Om Tyskland skulle dra sig ur eurosamarbetet och återupprätta D-Mark skulle den tyska valutan stärkas kraftigt, kanske upp mot 50 procent. Detta skulle vara ett hårt slag mot tysk export. Eftersom samtidigt valutorna i Sydeuropa skulle falla, skulle exporten dit rasa ännu mer för Tyskland. Därför vill naturligtvis Tyskland till varje pris ha kvar euron.

Frågan är om man är beredda att betala kostnaden för detta? Ändå handlar det ju inte om att ge pengar till Sydeuropa, de mesta pengarna från alla stödpaket har ju gått och kommer även i framtiden att gå till banker, varav många är tyska.

Det allvarliga med eurokrisen är att den kan skapa motsättningar mellan folk, att gamla fördomar om människor ersätter en analys av ekonomin. Varken greker eller tyskar försöker sko sig på andra folks bekostnad. Det är det ekonomiska systemet som gör en del till vinnare och andra till förlorare.

De är inte politisk klokt att skuldbelägga varken förlorare eller vinnare. Det är alla inblandade parters ansvar att tas sig ur krisen – vare sig med eller utan euron.