I morgon, på söndag har det gått ett år sedan den fruktansvärda massakern på Utöya, då 69 människor, de flesta ungdomar, kallblodigt mördades av Anders Behring Breivik. Ett år av sorg, fortfarande ett öppet blödande sår för många. Vissa sår läker tiden aldrig.

Norge blir aldrig samma Norge som före detta dåd.

En viktig men för många plågsam rättegång har avslutats för en månad sedan. Domen mot massmördaren kommer om en månad.

Den kanske allra viktigaste frågan under rättegången har varit om Anders Behring Breivik ska betraktas som psykisk sjuk eller ej.

Självklart är det inte ett normalt beteende att med vapen i hand gå runt och prickskjuta människor. Men självklart är en mördare ansvarig för sina handlingar även om han inte beter sig som en normal människa.

Visst har Anders Behring Breivik en förvirrad verklighetsuppfattning. Men det fråntar naturligtvis honom inte ansvaret för sina handlingar. Detta kan man också säga om de flesta av historiens massmördare. De ser sig ofta själva som övermänniskor med rätt att döda dem som har en annan uppfattning, tillhör en annan religion eller är politiska motståndare. Stöd för en sådan uppfattning ger ju till och Gamla Testamentets gud.

Anders Behring Breivik är bara en i raden av dessa politiska massmördare. För 70 år sedan regerade sådana massmördare i Tyskland. De som överlevde kriget dömdes sedan i Nürnbergrättegångarna.

Anders Behring Breiviks politiska uppfattning bygger precis på samma tankar som då. Skillnaden är bara att då var det judar, romer och socialister som skulle utrotas. För Anders Breivik är det muslimerna som är hatobjekt, och även dem som försvarar allas rättigheter att leva i Norge oavsett religion. De unga socialdemokraterna blev måltavla för hans attack, därför att de så klart tog ställning mot rasism och främlingsfientlighet, när det började blåsa reaktionära vindar över Norge.

Det var på eftermiddagen den 22 juli vid halv fyra-tiden som Anders Behring Breiviks bomb exploderade i regeringskvarteren i Oslo och dödade åtta människor. Då var bombmannen själv redan på väg mot det norska Socialdemokratiska Ungdomsförbundets sommarläger på Utöya.

När det första larmet från Utöya kom några timmar senare var det få som förstod sambandet mellan de bägge våldsdåden. De första timmarna efter bombexplosionen i Oslo spreds istället ryktet om att detta skulle ha varit ett islamistiskt dåd.

Sverigedemokraternas riksdagsman Kent Ekroth var snabb ute på nätet och försökte göra politik av bombdådet. När det senare visade sig att det var en vit infödd norrman, som hade genomfört det, så var det, enligt Kent Ekroth, plötsligt bara en ”djävla galning” som hade varit i farten. Nu var det inte ens intressant vilka tankegångar och vilken ideologi som hade påverkat Anders Behring Breivik.

Sverigedemokraterna har en världsbild som är mycket lik Breiviks. Deras syn på människor som är muslimer skapar just en grogrund för hat och våld. Men partiet värjer sig för att ta ansvar för detta.

Anders Behring Breiviks dåd var inte bara ett angrepp riktat mot hans politiska motståndare utan ett angrepp på det öppna demokratiska samhället. Det var på så vis riktat mot alla norrmän. Norges statsminister Jens Stoltenberg förklarade efter våldsdådet: ”Svaret på våld är mer demokrati.”

Det har varit viktigt att efter dådet visa att den som angriper demokratin inte ska lyckas med att förändra det politiska klimatet. Hatet ska inte mötas med hat, våldet ska inte mötas med våld.

En av de unga Socialdemokrater som överlevde massakern på Uöya förklarade: ”Om en man kan sprida så mycket hat, tänk så mycket kärlek vi kan sprida tillsammans.” Den norska socialdemokratiska politikern Stine Reante Håheim återgav citatet i en intervju med CNN.

Ett år har gått. Snart har massmördaren fått sin dom. Men sorgen lever kvar i Norge. Förhoppningsvis har de som predikar våld och hat lärt sig något. Förhoppningsvis har fler förstått hur viktigt det är att med fredliga medel och demokrati upplysa om allas lika rättigheter. Enda botemedlet mot rasism och främlingsfientlighet är att skapa ett jämlikt och rättvist samhälle där alla får chans att utvecklas, arbeta och leva oavsett bakgrund, nationalitet eller religion.