”We are not afraid, we shall overcome some day.”

Springsteens riviga stämma ekade över det enorma folkhavet som samlats till söndagens minneskonsert på Rådhusplatsen i Oslo. Rosor vajandes i takt med musiken.

Ett år hade gått sedan det ofattbara inträffade. I söndags mindes och hedrade Norge de 77 människor som mördades i de norska regeringskvarteren och på Utøya. Det kändes värdigt.

Jag är för ung för att minnas när Palme mördades. Men jag har åtskilliga gånger hört mina föräldrar och morföräldrar i detalj redogöra för exakt vad de gjorde när de nåddes av nyheten. Hur allting stannade upp, gick som i slow motion och hur verkligheten kändes overklig.

Jag tror att varje livstid innehåller en handfull sådana ögonblick. När allting går som i slow motion. Ögonblick som etsar sig fast bakom pannloben och som på något sätt förändrar sakernas ordning. Den 22 juli 2011 var ett sådant ögonblick för mig.

Jag kommer aldrig glömma när jag nåddes av de närmast overkliga, absurda rapporterna om dödsskjutningarna på Utøya.

Årsdagen av terrordåden manar till eftertanke. Men dödsdagen är bara en bråkdel av ett liv, som Vanessa Svebakk Bøhn, mor till det yngsta dödsoffret på Utøya, konstaterade i söndagens Aftonblad. Sorgen har, och måste ha, sin givna tid och plats. Och även om såren aldrig riktigt läker så måste vi lära oss att leva med dem. Men när klockspelens vackra toner ebbade ut i den kalla regniga Oslokvällen var minnesdagen över. De fick sätta punkt.

Idag är det den första tisdagen efter den första regniga måndagen efter årsdagen av terrordåden. Idag är det vardag, även för Vanessa Svebakk Bøhn och övriga anhöriga till offren. Även för de som överlevde terrordåden. Och för alla oss andra. Nu tar verkligheten vid. En verklighet där demokratin måste värnas. Aktivt och jämt. För som Arbeiderpartiets ledare tillika Norges statsminister, Jens Stoltenberg, med närmast poetisk precision, konstaterade i sitt tal i söndags eftermiddag:

– I skönhetens skuggor kommer ondskan alltid att vila.

Petter Larsson konstaterar i en mycket välskriven artikel på Aftonbladets kultursidor att Breiviks själsfränder inte backat en tum sedan Utøya. Hatet som drev terroristen fortsätter att frodas. På nätet; som en örfil i kommentarsfälten på välbesökta högerpopulistiska webbsidor, likväl som mellan raderna i de välutbredda teorierna om Breivik som en ensam galning – helt isolerad från det etablerade samhällets vardagligheter och samtidens politiska strömningar.

Den 22 juli 2011 handlade inte om en enskild galnings vansinnesdåd, som jag än en gång ser en nätkommentar - denna i granntidningen - påstå. Det måste sättas i sitt sammanhang, sitt politiska sammanhang. Skotten på Utøya var – precis som skottet mot Palme – riktade mot så många fler av oss än de unga offer som träffades av massmördarens kulor. De var, som Björn Wiman, så träffande skriver i DN kultur, riktad mot en tanke: ”den att alla människor på jorden ska få leva så anständigt som möjligt, här och nu.”

Därför får aldrig vi som älskar demokrati och mångfald låta oss drunkna i sorgen och uppgivenheten. Inte tappa tron på det goda och dess förmåga. Vi får inte låta oss domna i tanken, inte avtrubbas. Inte låta diskussionerna om det som hände ebba ut, bli gårdagens nyheter. Utan istället slå vakt om att det för alltid blir en del av samtalet om vårt samhälle, vår omvärld. Det är nu upp till oss att försvara denna tanke.

Eller som Jonas Gardell uttryckte det:

”Sörj nu, men sedan: gå med i ett demokratiskt parti, besök en moské, delta i en Prideparad, engagera dig i Amnesty, göm en flykting! Tänd gärna ett ljus men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna.”