I en artikel på DN:s debattsida (24/7) varnar Folkbladets politiske redaktör, Widar Andersson, socialdemokratin för att gå i klinch med välfärdens privata vinstintressen.

Andersson, som själv har uppdrag för ett privatägt välfärdsföretag som är verksamt inom skolsektorn, ondgör sig över LO-kongressens beslut, tidigare i sommar, som går ut på att man ska verka för en non profit-princip inom vård, skola och omsorg. Han spekulerar vidare kring vad som skulle kunna hända om det socialdemokratiska partiet skulle komma att landa i samma slutsatser i frågan, och skriver:

”Skulle S – mot förmodan – nu hamna i en vinstförbjudande position /…/ är risken stor att socialdemokratin går en hemsk valrörelse till mötes. ’Vinstvalet 2014’ skulle kunna komma att adderas till Kosackvalet 1928 och Löntagarfondsvalet 1976. När socialdemokratin gör häftiga vänstergirar på folkfrämmande och osaklig grund så går det kort sagt illa.”

Jag vill hävda att den breda vänsterns ifrågasättande av den framväxande välfärdsmarknaden och vinstintresset i vår gemensamt finansierade välfärd är sunt och i högsta grad rimligt. Uppfattningen att skattemedel ska användas till välfärd, inte vinst, är minst lika väl rotad inom det socialdemokratiska partiet som inom LO-kollektivet.

Den radikala uppfattningen att skattemedel ska användas till välfärd och inte till privata vinster är dessutom, tvärt emot vad Andersson vill framhärda, inte alls särskilt folkfrämmande. Faktum är att en sådan vänstergirning från socialdemokratins sida skulle ha stöd av en betydande majoritet av svenska folket, som enligt färska mätningar är klart negativa till vinstuttag i privat vård, skola och omsorg som drivs med skattemedel. Faktum är att LO:s hållning i frågan till och med har stöd långt in i leden av alliansväljare.

Nej, den oro som Andersson ger uttryck för i sin artikel är, som Daniel Swedin på Aftonbladets ledarblogg konstaterar, grundlös. Om det nu är socialdemokratins väl och ve som han vill värna, vill säga.