– Du?

Sen blev det tyst i andra änden av telefonen men jag hörde att han var kvar.

– Ja, försökte jag lite trevande. Men fortfarande inget svar.

– Du vet att jag är bög va?

Sen började han gråta. Och jag också.

Visst visste jag det. Men Kristian var Kristian, det var inget konstigt med det. Inte för honom, inte för oss. Det borde det inte vara för någon annan heller. Men så enkelt är det inte.

Vi säger ofta att vi har kommit väldigt långt. Så är det också, men allt är givetvis relativt.

Idag går Prideparaden genom Stockholm. Men bland de tusentals modiga, stolta människor i paraden – bakom den för dagen glamorösa fasaden – finns många berättelser om känslan av att inte duga som man är. Om hur den acceptans man aldrig borde behöva be om inte finns, inte ens hos de närmaste.

Många är de människor som kan vittna om hur processen att komma ut är livslång. Hur den blir en vardaglig rutin, något de måste göra om och om, och om igen. Hur de får förklara och svara på obekväma frågor. Hur de reduceras till sin sexuella identitet och läggning.

Många är de människor som har blivit flyktingar i sina egna länder. På flykt från hemstadens trygghet, intolerans och oförmåga att leva och låta leva.

Många är de människor som kan berätta om hur deras samhälle inte är byggt för dem. Hur deras behov kräver krångliga särlösningar. Om hur samhället dagligen bekräftar och cementerar deras utanförskap och annorlundaskap – i broschyrer och reklam, på tårtor, i rutiner och ceremonier.

Utanförskapet finns inbyggt i vårt samhälle och vårt sätt att vara mot varandra. Det kallas normer.

Det är just dessa normer och deras intoleranta, högljudda eller lågmälda, väktare som gör att så många människor aldrig vågar komma ut. De slår sina bojor runt människors livsmöjligheter och förvägrar dem rätten att vara sig själva.

Att ingen människa ska behöva be om acceptans för sin person, behöva gömma undan en betydande del av sig själv från omvärlden, borde vara självklart. För mig är det självklart, för Kristian också och kanske även för dig. Men inte för alla. Så långt har vi inte kommit än.

Jag vet inte hur många arga, upprörda och intoleranta kommentarer som jag mött genom åren när jag framfört den provocerande uppfattningen att all kärlek är bra kärlek. Sannolikt ett hundratal, om inte fler. Det är för er som ännu upprörs av detta jag skriver idag.

Jag skriver som stolt kusin till Kristian, stolt vän till ett antal modiga människor som trotsat trångsyntheten och tagit steget ut ur garderoben. Och för de som fortfarande står kvar där.

Jag skriver i hopp om att en dag inte behöva försvara varje människas rätt att vara sig själv. Att älska. Att vara människa.

Jag skriver i hopp om att detta en dag ska bli lika självklart även för er. Allting börjar med intolerans, och allting slutar med intolerans.

Men intolerant är inget man föds till. Det blir man. Det går att ändra ett samhälle och det går att ändra sig själv.