Förra veckan hölls årets Wigforsseminarium i Lilla Söndrums Folkets hus i Halland. Det var i år tionde gången som socialdemokrater samlades för att diskutera ekonomisk politik i Ernst Wigforss anda. Rubriken för årets seminarium var ”Ekonomi och välfärd – om möjligheter för (S)-politik i ett skakigt Europa”.

En de inbjudna talarna var Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Lena Sommestad. Hon anknöt till Ernst Wigforss och Socialdemokraternas stora insats för att under den djupa 30-talskrisen med en ny politik vända utvecklingen i Sverige.

Precis som dagens ekonomiska kris, så orsakades 30-talets depression av en ineffektiv marknadsliberal politik, som ledde till hög arbetslöshet och stagnerad tillväxt.

Efter andra världskriget kom istället en keynesiansk politik att dominera i den industrialiserade världen. Detta innebar att staterna försökte balansera konjunktursvängningar och genom lagstiftning begränsa finanskapitalets makt. Perioden kännetecknades också av hög tillväxt och en utbyggd välfärdssektor.

Men efter 1980 förändrades politiken. Marknader avreglerades och kapitalet kunde flytta allt mer fritt mellan länder och marknader, den finansiella sektorn växte samtidigt som industrin stagnerade i de utvecklade industriländerna. Både jobb och kapital flyttade till låglöneländerna.

Den här utvecklingen startade i USA och Storbritannien. Allt fler länder följde efter. Nyliberalismens segertåg ledde till att allt mer kapital användes för spekulation och mindre för produktiva investeringar.

Socialdemokraterna i Sverige anpassade sig till den här utvecklingen. För att överhuvudtaget kunna behålla makt och inflytande tvingades man ge upp motstånd mot avregleringar och privatiseringar av offentlig verksamhet.

Nyliberalismen skapade dock inte ökat välstånd utan bara större vinster för företagen. Klyftorna ökade och spekulationsbubblor uppstod i ekonomin. Den ekonomiska tillväxten kom i hög utsträckning att bygga på ökad skuldsättning. För fyra år sedan brast bubblan, världen kastades in i den värsta krisen sedan 1930-talet.

Men nu finns ingen Ernst Wigforss som har något recept på hur man ska vända krisen. Lena Sommestad konstaterade att det är både märkligt och förfärande att det inte finns några tecken på att Socialdemokratin varken i Sverige eller Europa har börjat tänka om:

”Fyra år efter krisens utbrott, i ett Europa på katastrofens rand och i en värld av finansiell oro och växande ojämlikhet, har många socialdemokrater påfallande svårt att utveckla en egen politik, bortom den nyliberala verklighetsbilden.”

Tyvärr är detta sant. Många ekonomer och forskare som analyserar dagens kris drar just paralleller till 1930-talets kris och inser att dagens kris har samma orsaker. Men på det politiska planet handlar de fortfarande mest om att staten utökar sitt engagemang för att rädda banker från att gå under, inte om att bygga en ny och stabilare ekonomi.

Lena Sommestad anser att nyliberalismens idéer fortfarande styr politiken. Visst är det så. Våra S-politiker har så länge vant sig vid att begränsas av den makt som ”marknaden” besitter. De har vant sig vid att snegla mer på om börsen går upp eller ner, än att fundera över vad som är bra för människor.

Lena Sommestad har naturligtvis rätt när hon pekar på att om vi skär ner i investeringar i sjukvård och utbildning, om vi driver ut människor i arbetslöshet, så att de tappar i hälsa och kompetens, då försämrar vi den ekonomiska potentialen.

Men våra politiker har vant sig vid att se välfärd och offentliga investeringar enbart som kostnader, något som man måste minska. Man har vant sig vid att ökade privata konsumtionen är viktigast av allt, och endast genom att öka den privata konsumtionen kan smulor från denna gå till skola, vård, omsorg och offentliga investeringar.

Även våra S-politiker har vant sig vid att deras kompetens mäts i hur de kan leverera ökad tillväxt och ökad privat konsumtion.

Så länge Socialdemokraterna inte kan frigöra sig från tillväxtmyten, så kommer man att få svårt att skapa ett långsiktigt alternativ till den nyliberala politiken. Lena Sommestad snubblar själv på den här frågan när hon påstår att det ”handlar om hur vi formar en politik för hållbar tillväxt och välstånd.”

Lena, byt ut ordet tillväxt mot utveckling! Då blir det rätt.

Vi lever inte på 1930-talet, det går inte att som Ernst Wigforss gjorde bygga en ny ekonomisk politik på ökad tillväxt. Vi måste inse att ökad konsumtion inte längre är möjlig för oss som lever i de rika länderna.