Så kom det definitiva beskedet – halvvägs in i mandatperioden avsätter Moderaterna i Eskilstuna sin gruppledare, Kjell-Erik Israelsson. Detta efter en förtroendeomröstning i partiets fullmäktigegrupp där 15 av 22 önskat hans avgång.
Det är andra gången som Israelsson petas från den lokala moderattoppen. Först var det på Moderaternas nomineringsmöte inför valet 2010. I en medlemsomröstning, så kallat provval, fick han flest röster och föreslogs av partiets valberedning att efterträda avgående Iha Frykman. Men inför mötet där valsedlarna skulle spikas lanserades Britt-Inger Remning som motkandidat och Israelsson kuppades bort. Drivande bakom den processen var Moderata Ungdomsförbundet. 
Kort därefter valde Remning att kasta in handuken, av hälso-
skäl. Då gick ändå frågan till Israelsson, som efter en del vånda valde att tacka ja till uppdraget. Men maktstriden inom Moderaterna i Eskilstuna var inte över, och i måndags fick Israelssons interna motståndare slutligen som de ville.
Att en gruppledare avsätts på det här sättet hör inte till vanligheterna. Vanligtvis sker partiernas byten av ledande funktioner inför val, i samband med nomineringsförfaranden och – som i Moderaternas fall – medlemsomröstningar.

I en ledare, inför moderaternas interna förtroendeomröstning, applåderade Eskilstuna-Kuriren initiativet att avsätta Israelsson. Ledarsidan menade bland annat att Israelsson inte levererat i val. De påpekade att fler Eskilstunabor valde att rösta på Moderaterna i riksdagsvalet än i kommunvalet, 2010, och anförde att den moderata partiprofilen inte har stärkts i den omfattning som hade varit nödvändig.
Det är förvisso sant. Men Moderaternas valresultat i kommunvalet 2010 var dock något bättre än 2006, då Israelssons företrädare Iha Frykman toppade partiets valsedlar. Dessutom ska man komma ihåg att han endast lett sina moderater i ett enda val. Inte helt oväsentligt i sammanhanget är det faktum att ingen av Israelssons företrädare på posten som moderat gruppledare lyckats vinna ett val i Eskilstuna.
Det kan mycket väl vara så att Eskilstuna-Kurirens analys av det kloka i att avsätta Israelsson äger viss riktighet. Deras insyn i Alliansens interna arbete tycks vara tämligen god. Men att tro att man i Israelsson ensam finner svaren på moderaternas tillkortakommanden är naivt. 
Det har också, bland annat av Israelsson själv, anförts att han inte har varit tillräckligt offensiv mot majoriteten i kommunen, och att det skulle vara ett av de bärande skälen till missnöjet med, och petningen av, honom.

Måhända kan man hävda att Israelsson är mer av en gammal moderat än en ny. Men hade en ömsesidig vilja att överbrygga dessa problem funnits hade man givetvis kunnat hitta en annan, mindre dramatisk, lösning på problemet. För även om meningsskiljaktigheter, som hör den politiska vardagen, till alldeles säkert har förekommit, ligger ändå slutsatsen att avsättningen inte handlar om något politiskt vägval, utan kort och gott om en intern kamp om makten över partiets tyngsta poster, nära till hands. 
Personmotsättningar, interna spänningar och maktstrider är något som det moderata partiet i Eskilstuna har dragits med av och till sedan sent 80-tal. Moderaterna har en ganska lång historia av dåligt förtroende för sina främsta företrädare. Sett ur den aspekten är det som nu sker föga förvånande.
Men även om maktstriderna inom partiet varit kända i en betydligt vidare krets än de närmast sörjande, kom nog petningen av Kjell-Erik Israelsson som en blixt från klar himmel för de flesta av Moderaternas lokala väljare.

Det är givetvis ingen mänsklig rättighet att vara heltidspolitiker, och saknas förtroende för en ledande företrädare är det sällan ett alternativ att sitta kvar. Sådana är villkoren för den som är beredd att ge sig in i leken. Men mot bakgrund av att Israelsson endast innehaft gruppledarposten sedan strax innan valet 2010, känns petningen märklig. Israelsson har förvisso inte varit något starkt lysande stjärna på den lokalpolitiska himlen, men det är han å andra sidan långt ifrån ensam om.
Ett politiskt förtroende tar lång tid att bygga upp och med ett sådant kort politisk tålamod som Moderaterna visat Israelsson får partiet svårt att hitta en efterträdare värdig deras långsiktiga förtroende.
Eskilstuna-Kuriren åberopar på nyhetsplats anonyma källor inom partiet när de inför det mötet där Israelsson avsattes målar bilden av en långvarig konflikt med två huvudmotståndare till Israelsson själv: Jari Puustinen och Nils Brown, som i väntan på valberedningens process klivit in som tillförordnad gruppledare.
Om detta stämmer, vilket det inte finns skäl att misstro, vore det givetvis anmärkningsvärt om partiet valde att permanenta den tillfälliga lösningen med Brown som efterträdare på gruppledarposten, eller för den delen ge uppdraget till Puustinen. Åtminstone om partiet strävar efter långsiktig stabilitet och att på allvar utmana sittande majoritet om makten. Att göra upprorsmakaren till tronarvinge – att belöna konfliktens upphovsmän – bäddar endast för ytterligare interna stridigheter.
Frågan är också vilka de långsiktiga konsekvenserna av partivännernas hantering av Israelsson kan komma att få för M lokalt. Sist jag kollade var det ingen kö till de moderata valsedlarna och den kön lär knappast växa när människor ser hur partiet hanterar sina förtroendevalda, ej heller av interna konflikter som blir offentliga. Det är dessutom sällan någon röstmagnet.

Det är förvisso enklare för ett parti att ändra på vem som sitter på gruppledarposten än att ändra på den politik man bestämt sig för är rätt och riktig. Men faktum kvarstår – väljarna i Eskilstuna har aldrig valt Moderaterna att leda kommunen, oavsett vem partiet haft vid rodret.
Kan det kanske vara så att väljarna bryr sig mer om politik än person, än vad partiet själva gör?
I dagsläget framstår Moderaterna i Eskilstuna som ett väldigt introvert parti. Jag har mycket svårt att se hur detta parti på två år ska kunna övertyga en majoritet av väljarkåren om att de är bäst lämpade att styra Eskilstuna kommun.