”Artikeln väckte många reaktioner, inte minst i kommentarfältet, som strax fick karaktären av ett årsmöte med Sverigedemokraterna eller ännu värre.”
Så beskriver Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg, reaktionerna på den artikel jag skrev i Aftonbladet för en månad sedan, om TV3:s Efterlyst och den rasism som gror i kölvattnet av programmet.
Klockan 18 på publiceringsdagen bestämde Linderborg att artikeln inte längre skulle kunna kommenteras på nätet: ”Den som säger att detta är en överdriven reaktion bör betänka att det var ett par hundra män(iskor) i Norge och Sverige som på nätet pratade högt om att ta till vapen innan Breivik faktiskt gjorde det.”
Aftonbladet agerade. Kommentarerna stoppades. Rätt eller fel.
Men de stoppades mot bakgrund av att vi idag vet att det rasistiska hatet kan få konsekvenser. Kan gå offline. Bli handgripligt.
Men i skuggan av debatten om det rasistiska näthatet fortsätter en annan typ av hotfullt hat att växa. Hatet mot feminister.
Tidigare i höst skrev bloggaren, My Vingren, ett debattinlägg i Aftonbladet om näthatet mot feminister. Hon vittnade om en uppsjö av anonyma kommentarer, hatmail, telefonsamtal och sms som började strömma in i samband med att hon offentligt och under eget namn började skriva om feministiska frågor.
”Fitta, feministluder, hora, hora, hora”, formuleras kritiken, och våldtäkt är ofta det som de anonyma männen ordinerar sina meningsmotståndare.
”Jag tror sällan att dödshoten jag tar emot är grundade i faktiska ambitioner att döda mig. Däremot är jag övertygad om att det är metoder att försöka tysta ner mig”, skriver Vingren i sin artikel, och är långt ifrån ensam om dessa erfarenheter.
Tidningen Feministiskt Perspektiv har kartlagt och granskat det antifeministiska hatets framfart i en rad artiklar under etiketten #antifeminism. Det är en skrämmande bild som träder fram.
Det finns alldeles uppenbart något enormt provocerande i unga kvinnors organiserande och opinionsbildande för uppfattningen att vi ska vara jämställda. Det finns män som bygger stora nätforum vigda åt feministförakt, där argumenten mot jämställdhetsivrarna och genusfolket ska slipas. En del av dem skriver till och med böcker för att beljuga de uppenbara orättvisorna som dessa kvinnor och inte bara kvinnor avser belysa och bekämpa.
I grund och botten handlar det givetvis om kvinnohat. Hatet mot feminister är bara ytterligare ett steg på samma trappa som det strukturella våldet, sexismen och diskrimineringen. Eller som Karin Pettersson, på Aftonbladets ledarsida uttryckt det; ”Hatet mot feminister är detta kvinnohat med en ideologisk överbyggnad”.
Feminismen är ett hot mot den konservativa idén om hur ett samhälle ska se ut. Den är också obehagligt närgången då den sätter fingret på, och gör det privata politiskt. Men feminismen är också en förutsättning för en vital demokrati där alla medborgare tillskrivs samma möjligheter och rättigheter. Därför är också hatet mot feminismen ett hot mot demokratin. Något som vi måste börja ta på allvar.
Idag finns en skrämmande stor acceptans för den sexism och de attityder som de antifeministiska rörelserna livnär sig på. Den sexistiska aggressivitet, som ovannämnda hot och trakasserier osar av, återfinns på många andra platser i samhället. Det är samma sexism, samma kvinnoförakt som besjungs på svenska läktare. Av tusentals män(niskor). Samma attityder och begreppsapparat återfinns på nätet, i skolkorridorer och i arbetsplatsens gubbiga skämt och grabbiga jargonger. Det är just denna sexistiska inramning och lata acceptans vi ger dessa attityder som gör det möjligt för antifeministerna att skjuta gränsen ytterligare.

Det är ingen större skillnad på idiotens aggressiva anonyma våldtäktskommentarer på bloggar och hemmaklackens hejaramsor som uttrycks i sånger som ”vi ska våldta era horor…” eller bara ett spontant och upprört ”fitta!”. Skillnaden är att antifeministerna sätter orden i ett politiskt sammanhang.
Och som vanligt är det inte idioternas hejaramsor som är farliga. Det farliga är när goda människor helt okritiskt sjunger med. När vi som står för någonting annat inte säger ifrån. Gränsen förskjuts så till den milda grad att det utan vidare risk för kännbara konsekvenser blir möjligt för anonyma människor att hota kvinnliga feminister med våldtäkt, hota feminister till livet.
Maria Sveland lyfter fram ett sådant exempel när hon i en text på DN Kultur citerar bloggaren, Medborgare X: ”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist.”
En del av mig dör långsamt, kvävs av detta meningslösa hat och kvinnoförakt som vinner mark. Tar sig fram via synliga genvägar genom storklubbarnas hejaramsor och gubbhumorn. Jag kan inte låta bli att tänka att vi borde ha sagt stopp för länge sedan.
Det högerextrema hatet och det antifeministiska är två sidor av samma mynt.
Hur långt är vi beredda att låta hatet mot feminister gå innan vi med full kraft agerar?
Idag frodas det på nätet. Det kan få konsekvenser. Kan gå offline. Bli handgripligt.
Det är idag skrämmande glest på barrikaden, trots att många av dagens ledande politiker valt att etikettera sig själva som feminister.
Jag föreslår att ni går i bräschen går från ord till handling innan feministhatarna gör det.