Att Gudrun Schymans politik bygger på populism och hyckleri är inget nytt. Ingen kan som vänsterledaren lansera förenklade lösningar på svåra problem eller bekymmersfritt byta fot i en fråga när det är strategiskt och maktpolitiskt nödvändigt. Samarbetet mellan regeringen, miljöpartiet och vänsterpartiet som pågått sedan valet 1998 är fullt av exempel på Schymans populism. För att inte tala om hur det såg ut under den förra mandatperioden. Ändå är det förstås anmärkningsvärt att den socialdemokratiska partiledningen tillsammans med LO:s ledningen nu väljer att angripa sin samarbetspartner. Gårdagens artikel på DN-debatt är en så kraftfull markering mot Gudrun Schyman och vänsterpartiet att den rimligen måste få konsekvenser för samarbetet. Det förfaller nämligen vara en väl stark markering för att bara vara ett inslag i positioneringen i de pågående budgetförhandlingarna. Det är uppenbart att socialdemokraterna och LO är bekymrade över vänsterpartiets framgångar. Dagens Nyheter har tidigare i veckan presenterat en intern LO-rapport som behandlar organisationens förhållande till det växande vänsterpartiet. När LO:s avgående avtalssekreterare, Hans Karlsson, publicerade sitt politiska testamente i helgen var även det ordentlig attack på vänsterpartiet. Och nu följer Bertil Jonsson och Wanja Lundby-Wedin upp med ett generalangrepp på Gudrun Schyman. Skälen till oron är naturligtvis legitima. Ett starkare vänsterparti försvagar den samlade arbetarrörelsen och därmed även löntagarnas intressen. Schymans politik är dessutom i långa stycken kontraproduktiv ur rättvisesynpunkt. Exempelvis finns ingen djupare förståelse för den solidariska lönepolitiken. På den senaste partikongressen befästes dessutom kommunisterna sin ställning. Att socialdemokraterna är oroande över Schymans framfart är än mer förståeligt. Hon smiter konsekvent undan ansvar men tar gärna åt sig äran för förbättringarna som den socialdemokratiska politiken leder till. Frågan om man i längden kan bete sig så utan att samarbetet riskeras har varit uppe till diskussion förut; exempelvis har den socialdemokratiska riksdagsgruppen vädrat sitt missnöje med tingens ordning. Gårdagens artikel på DN-debatt visar att även regeringen är upprörd. Det lär dock vara omöjligt för Persson och Ringholm att krångla sig ur samarbetet på frågan om sänkta egenavgifter. Regeringen lär nämligen få som den vill eftersom vänsterpartiet knappast kommer att stå i vägen för en skattesänkning som betyder mycket för låg- och medelinkomsttagare. Däremot kommer Schyman fortsätta hävda att vården, skolan och en förkortad arbetstid måste gå före sänka skatter för att sedan; när hushållens ekonomi stärks till följd av kompensationen för egenavgifterna försöka ta åt sig äran även för det. Dessvärre har hon goda möjligheter att lyckas med detta konststycke. Som strateg och kommunikatör har Schyman hittills visat sig vara flera klasser bättre än såväl Göran Persson som Bosse Ringholm. Det visade sig återigen när nyheten om DN-artikeln under gårdagen basunerades ut även i andra medier. Statsministern och finansministern avböjde att kommentera frågan. Istället dominerades scenen av en viss vänsterledare. Populist och hycklare? Javisst, men en skicklig sådan. *