Skyll inte på lärarna!
Lärarna använder för lite tid till undervisning. Det hävdar Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster och hans bägge medförfattare, Anders Morin och Monica Renstig, i boken ”Den orättvisa skolan”. Men frågan måste också ställas vems felet i så fall är att mer än två tredjedelar av lärarnas tid i vissa skolor går till annat än undervisningen.
Lärartätheten är nu lite större än vid mitten av 90-talet. Men resurserna används fel, anser författarna till ”Den orättvisa skolan”, i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Lärarna använder för mycket tid till planering och för lite till undervisning. Både Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner och ordföranden för Lärarförbundet, Eva-Lis Sirén, har reagerat starkt på den kritiken.
Metta Fjelkner tycker inte att det är planeringen som är problemet – utan de stora klasserna. Till SvD.se säger hon: ”Man hänvisar till forskning men lyssnar inte till beprövad erfarenhet. En lärare måste möta så många elever varje dag, det tar på en mentalt.”
Eva-Lis Sirén säger: ”Lärare måste i dag lägga tid på mycket annat än på sitt kärnuppdrag som är undervisning, planering och efterarbete. Det handlar om allt från att vara VAB - poliser till att byta glödlampor.”
Stefan Fölster har helt rätt. Lärarnas tid med eleverna måste öka. Men den statistik som han och hans medförfattare bygger på är inte rättvisande. För även om lärartätheten har blivit lite större så har, precis som Eva-Lis Sirén säger, allt fler arbetsuppgifter lagts på lärarna.
Under 90-talskrisen försvann i de flesta kommuner personal som svarade för stödtjänster inom skolan; kuratorer och skolpsykologer inom elevvården men också personal inom administration och andra servicefunktioner. Detta har medfört att lärare har tvingats göra arbetsuppgifter som ger dem mindre tid för undervisning.
Dessutom har politikerna ställt allt större krav på att lärarna ska mäta resultatet av undervisningen.
Frågan är hur en lärare, som varje termin måste sätta betyg på uppåt 150 elever, samtidigt ska hinna med att både planera och lägga ner stor kraft på undervisning.
Antalet kommuner, där fler än 25 procent av eleverna i årskurs 9 är underkända i ett eller flera ämnen, har fördubblats sedan 1998, enligt ”Den orättvisa skolan”. Det är naturligtvis en skrämmande utveckling. Men den går inte enbart att skylla på att lärarna ägnar för lite tid åt undervisning.
De senaste tio, femton åren har varit en turbulent tid för skolan. Inte bara ur ekonomisk synvinkel, under den här tiden har även friskolereformen sjösatts. Avsikten hos politikerna var naturligtvis att ge större valfrihet och förhoppningsvis en bättre skola.
Men inom många kommuner har det skapats anarki i skolsystemet, vilket har försvårat en vettig planering. Fungerande lärarlag har slagits sönder på grund av att elevunderlaget för en skola plötsligt förändrats.
Skolans problem är därför mer komplicerade än vad ”Den orättvisa skolan” vill göra sken av.
