Högeralliansens räkmacka vad gäller jobbtillväxten har utvecklats till ett riktigt bakslag. När den borgerliga regeringen kom till makten hösten 2006 tuffade konjunkturen på för högtryck. De jobb som så många efterfrågade började komma. Under 2007 kunde alliansregeringen slå sig för bröstet: se så duktiga vi är. Nu ska utanförskapet utrotas och alla ska jobba, både halta och lytta.

Nu är det mer än kärvt med jobben. Avgörande för den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden är att de som går in i arbetslöshet får möjlighet till kvalificerad utbildning inom de sektorer som samhället räknar med ska expandera, och där de nya jobben kan tillskapas. Annars kommer flaskhalsar som innebär att de som är utan arbete inte passar till de nya jobb som eventuellt kan erbjudas.

Avsaknaden av kompetens blir ett hinder. Mot detta har regeringen ingen medicin. Bara förhoppningar.

Har ni förresten sett hur tyst det blivit från arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M), som ständigt fanns ute på den massmediala banan för bara något år sedan.

Målet var full sysselsättning och ut med alla med a-kassa och sjukskrivningar.

Dessutom finns nästan en miljon deltidsarbetande, med en lön som få kan leva på om man inte är två i hushållet som har ett arbete.

Nu kan dessutom de kvinnor, för det är till 90 procent kvinnor som jobbar deltid, inte stämpla upp för att få a-kassa för sin deltidsarbetslöshet i samma omfattning som tidigare. Endast i 75 dagar.

Det är landets nya välfärdspolitik. Sök jobb, som inte finns, annars är du en förlorare. Ibland måste man undra hur de tänker i den Moderatledda regeringens tankesmedja.

Samtidigt finns inga tecken på att regeringen Reinfeldt arbetar för att kommuner och landsting eller privata arbetsgivare inom handeln och hotell- och restaurangnäringen ska erbjuda heltider för de kvinnor som drabbas av a-kasseförsämringen. Mot den bakgrunden är det inte förvånande att så många kvinnor är innerligt trötta på högerregeringen.

I samma veva kommer alliansregeringen med nya skattesänkningar. De tidigare har snabbt ätits upp av höjda a-kasseavgifter, höjda hyror, höjda energipriser, höjda matpriser och så vidare. Å den andra sidan låter man den solidariska välfärden och tryggheten förfalla.

Översatt till dagens politiska vardag står valet mellan å ena sidan sänkta skatter och minskade offentliga åtaganden, och ett hårt behovsprövat socialförsäkringssystem och a-kassa, och å andra sidan en generöst tilltagen skattefinansierad gemensam sektor, och ett socialförsäkringssystem av generell karaktär.

För var och en efter behov. Vi har råd.

Det visar inte minst de överföringar som sedan alliansregeringens tillträde skett till landets höginkomsttagare.

I dag är verkligheten att de som ställs utanför får ta de tillfälliga jobben, de har ett svagare skyddsnät, sämre bostäder och har svårt eller helt omöjligt att låna pengar. Otryggheten växer.

Arbetsförmedlingens siffror pekar på att vi i närtid fortsätter att gå mot en ökad istället för minskad arbetslöshet. Var finns då skyddsnäten för de nya arbetslösa i högeralliansens jobblinje nu när a- kassan försämrats, där 400 000 människor lämnat arbetslöshetsförsäkringen?

Lägg därtill alla långtidssjuka, ja till och med dödssjuka, som tvingas ut för att söka jobb på hela arbetsmarknaden, en arbetsmarknad som befinner sig i kaos.

Reinfeldt och hans gäng har en hel del att bevisa.