Igår på eftermiddagen såg det dystert ut i Köpenhamn. Det verkade som om världens politiska ledare inte skulle kunna komma överens om ett nytt klimatavtal eller snarare två avtal. Sudans FN-ambassadör Lumumba Stanislaus Di-Aping som talar för G77-gruppen, alltså U-landsgruppen, poängterade att det måste vara två avtal. Man är väldigt angelägna om att Kyoto-avtalet ska få en fortsättning eftersom det är det enda bindande instrument som finns hittills. Sedan vill man också ha ett separat avtal som gäller efter 2020.

G77-gruppens hårda attityd och ambassadör Lumumbas ledarskap har kritiserats av västländerna, bland annat förklarade Sveriges miljöminister, Andreas Carlgren, häromdagen att den sudanesiske ordföranden har ställt en rad hinder i vägen för att kunna gå vidare med arbetet så som konferensens ordförande har föreslagit.

Bernaditas Müller, som är taleskvinna för u-landsgruppen G77 ansåg tvärtom att vid varje förhandling blockerar industriländerna både anpassningsåtgärder mot klimatförändringar, tekniköverföring och finansiering.

Hur det än är med den saken så är det tydligt att man från de rika länderna har sett Köpenhamnsmötet allt för mycket som ett förhandlingsspel, där det gäller att först och främst se till att slå vakt om så bra villkor för det egna landet eller gruppen av länder och att inte bjussa på något i onödan. Med tanke på vad som står på spel hade det varit bättre med en överbudstaktik, det vill säga tala om hur mycket man själv tänker ta ansvar för att rädda jorden, att visa att man kan föregå med gott exempel.

Det är bra att de fattiga länderna ställer krav på de rika, eftersom det är de rika länderna i hög grad har varit de som skapat de problem som världen nu står inför. För 25 år sedan svarade de rika länderna inom OECD för två tredjedelar av världens utsläpp av koldioxid och fortfarande svarar OECD-länderna för nästan hälften av världens utsläpp av koldioxid.

Ändå bor mindre än en sjättedel av världens befolkning i OECD-länderna. USA med mindre än fem procent av världens befolkning svarar för över 20 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Afrika och Latinamerika svarar för drygt 3 procent vardera och Asien förutom Kina, Japan och Sydkorea svarar för ungefär 10 procent medan Kina är det enskilda land som släpper ut mest koldioxid, liksom USA drygt 20 procent.

Om man ser till person så orsakar varje USA-medborgare ungefär 20 ton utsläpp av koldioxid per år, motsvarande siffra för varje kines är 4 ton, medan i de flesta fattiga länder i Afrika och Asien bidrar varje invånare med mindre än 1 ton per år, i vissa fall så lite som 100 kilogram eller mindre koldioxid per år.

Det är vi som lever i den rika värden som är de stora nedsmutsarna av atmosfären, vi har dessutom klarat av den tunga industrialiseringsfasen, som kräver mycket energi. Den som nu många länder i Asien och Afrika är på väg in i. Det gör det enklare för oss att minska våra utsläpp. Dessutom det är också vår stora varukonsumtion som idag bidrar till ökade utsläpp även i fattiga länder. Det är därför som vi, det vill säga OECD-länderna, måste genomföra de största åtagandena när det gäller utsläppen av växthusgaser. Åtagande som också innebär hjälp med att föra över bra teknik till fattiga länder.

Om det ska bli ett avtal som kan avvärja det hot som vårt klot står inför, så måste EU nu föregå med gott exempel och utlova stora satsningar. Vi måste också kräva att USA tar sitt ansvar, men vi kan inte i ett förhandlingsspel bara gå och vänta på att också andra ska göra något. Det är nu vi måste handla. Det är bråttom att minska utsläppen av växthusgaser.