Naturligtvis är Spyker Cars övertagande av Saab Automobile ett vågspel. Ingen kan veta hur det går. Men det allra viktigaste var att bilfabriken överlevde. Det hade varit ett nederlag för svensk industripolitik och en stor förlust för Sverige om fabriken i Trollhättan hade lagts ner.

På ett år har 65 000 industrijobb försvunnit i Sverige. Därför måste Sverige nu se till att få en framsynt industripolitik med statliga utvecklingssatsningar och en strategi för att kunna rädda företag i kristider och överbrygga produktionssvackor. Det är en utmaning för en rödgrön regering att utveckla svensk industri. Lärdomen av Saabkrisen är viktig för hela den svenska industrin. Inte minst viktigt är det för den stora industristaden Eskilstuna.

Socialdemokraternas talesman, Tomas Eneroth, välkomnade beskedet att Saab Automobile överlevde men gav också en gliring åt Maud Olofsson: ” Det var tur att ingen lyssnade på Maud Olofsson när hon sade att man skulle tillverka annat än bilar i Trollhättan. Nu kommer det att byggas bilar i Trollhättan också framöver. Det är vi många som gläds över.”

Mycket kan man kritisera Maud Olofsson för, men inte för att hon har uttalat sig om att Trollhättans framtid skulle kunna handla om annat än personbilstillverkning. För även om Saabfabriken för tillfället är räddad, så är ändå tillverkningen av personbilar en av de tuffaste uppgifter man kan ge sig in på.

Fiatchefen Sergio Marchionne förklarade i tisdags, då han besökte Sverige, att en tredjedel av kapaciteten inom bilindustrin i Europa måste bort: ”Europas bilindustri måste rationaliseras och krympas på samma sätt som stålindustrin under 1980- och 90-talen. Det största hotet mot europeisk bilindustri är just regeringarnas nationalistiska bevarande av varje bilfabrik.”

Näringsminister Maud Olofssons och regeringens misstag är inte att de ifrågasatte Saabs förmåga att överleva på en världsmarknad med stor överkapacitet. Deras misstag är istället att de inte har förstått värdet i att bevara industriellt kunnande och att de dessutom har haft en ideologisk låsning när det gäller statligt ägande.

I vissa lägen kan det vara nödvändigt att staten tar ett ägaransvar för att utveckla industrier. Staten kan naturligtvis också stötta en industriell utveckling på andra sätt, till exempel genom beställningar, forskningsstöd, skattepolitik och subventioner.

I Sverige har i många fall stora innovationer kommit fram genom samarbete mellan staten och privata företag. Paradexemplet är Telia och Ericson. Telias beställningar av telefonväxlar och utveckling av mobiltelefonin har haft stor betydelse för Sveriges ställning som telecom-nation och Ericsons internationella framgångar. Sveriges största läkemedelssuccé Astras magsårsmedicin Losec utvecklades genom ett forskningsarbete som inleddes på statliga Kabi.

Den centerpartiske näringsministern Gunnar Åsling var på väg att sälja ut eller lägga ner LKAB på 1970-talet. Men LKAB överlevde i statlig regi och lyckades som enda europeiska järnmalmsgruva klara konkurrensen från låglöneländer, tack vare ett bra tekniskt utvecklingsarbete. Gruvdriften i Kiruna och Malmberget har därför blivit en riktig kassako för staten.

På sikt hade det kanske varit bättre att göra som Maud Olofsson föreslog, nämligen ställa om produktionen i Saabfabriken i Trollhättan. Men detta hade bara varit möjligt om vi hade haft en regering som hade vågat använda statliga pengar offensivt.