Högerregeringen försöker ge sken av att deras skattepolitik bidrar till att skapa mer jobb, när det i själva verket är tvärtom. De skattesänkningar man genomfört har hittills haft väldigt svag effekt på sysselsättningen. Däremot bidrar skattesänkningar till att jobben inom offentlig sektor minskar. Enligt regeringens egen prognos i budgetpropositionen så kommer antalet offentliganställda att minska med 60 000 mellan 2008 och 2011.

Och minskningen beror inte bara på att behoven inom skola, vård och omsorg har minskat, tvärtom så finns det många argument för att fler borde anställas för att höja kvalitén. Orsaken till personalminskningen är att landstingens och kommunernas inkomster inte räcker till och att detta inte kompenseras av högre statsbidrag när skatteintäkterna minskar.

Regeringens ”jobbskatteavdrag” har hittills dränerat den offentliga sektorn på över 200 miljarder kronor. När nu det fjärde steget genomförs innebär det att skatteintäkterna varje år i framtiden kommer att minska med över 70 miljarder kronor.

Visserligen bidrar den sänkta skatten till att den privata konsumtionen istället kan öka. Men vad det då handlar om är att man flyttar jobb från en sektor till en annan. Men det är inte alls säkert att lika många jobb skapas i den privata sektorn, som man samtidigt förlorar i den offentliga sektorn när kommuner och landsting tvingas att spara.

Orsaken är att hela skattesänkningen inte går till att öka den privata konsumtionen av varor och tjänster som produceras i Sverige. En betydande del går istället till inköp av importvaror, utlandsresor eller helt enkelt sparande. Om man i en lågkonjunktur vill skapa fler jobb är därför offentliga satsningar mer effektiva än skattesänkningar.

Högerregeringen försöker istället sprida myten att det är enbart genom att sänka skatter som man kan skapa arbetstillfällen.

Jobbskatteavdragets effekter är mycket osäkra. Det har förmodligen hittills bidragit till väldigt få jobb. På sikt kan det dock skapa fler jobb. Men för att detta ska ske måste två villkor uppfyllas, dels måste utbudet av jobb öka och dels måste människor vara beredda att ta jobb till lägre lön än tidigare. Detta betyder att lägstalönerna i avtalen måste sänkas. Inget av dessa villkor har ännu inträffat.

Under en djup lågkonjunktur, som den nuvarande, hade en satsning på offentliga jobb haft mycket bättre sysselsättningseffekt än skattesänkningar. Dessutom finns andra skäl till att pengar gör mer nytta i den offentliga sektorn än i den privata. Det måste vara viktigare att det finns tillräckligt med personal i skolor, sjukvård och inom äldreomsorgen än att till exempel kafébranschen expanderar eller att försäljningen av mobiltelefoner ökar.

Anne-Marie Lindgren skriver i LO-tidningen: ”Det finns arbetsuppgifter, som spelar en större roll både för individuell välfärd och för trygghet och stabilitet i samhället än andra. Och för att få detta måste vi se till att pengarna förs över dit – och inse att det ohjälpligt kräver att vi avstår från en del visserligen kanske trevlig, men ändå mindre central konsumtion.”

De långsiktiga effekterna av högerregeringens skattepolitik leder till en utarmning av den offentliga sektorn. Den förenklade bild av skatter som ett hinder för utveckling och jobbtillväxt som högeralliansen står för är därför i grunden populistisk.