I helgen stupade två svenska soldater i Afghanistan. Det är alltid tragiskt när unga människor omkommer i olyckor, våldsdåd eller i krig. Trafik- eller arbetsolyckor och våld skördar dagligen offer även i Sverige. Det är dock mer sällan att svensk militär personal omkommer i tjänsten. Ur den synvinkeln så finns ingen orsak att se på händelsen på något annat sätt än andra olyckor.

De svenskar som deltar i Isaf-styrkan vet vad de ger sig in på. De vet att de kan råka ut för bakhåll och terrordåd under sin tjänstgöring. Det som inträffade i helgen behöver inte heller betyda att läget har blivit allvarligare än tidigare för den svenska styrkan. Däremot är det helt klart att säkerhetsläget i stora delar av Afghanistan har blivit sämre under de senaste åren. För mindre än en månad sedan lyckades ett trettiotal talibaner genomföra attacker mot presidentpalatset, justitiedepartementet, försvarsdepartementet och Afghanska riksbanken.

Det är bra om uppmärksamheten för denna tragedi ändå leder till en debatt om kriget i Afghanistan. Det finns inga enkla svar på frågan om Sverige verkligen ska delta i detta krig. Att dra sig ur Afghanistan vore dock att svika det afghanska folket, så länge som vår militära närvaro bidrar till att skydda civila mot övergrepp. Men samtidigt måste vi kunna ifrågasätt den totala militära insatsen i Afghanistan.

Hittills har Natostyrkorna mest ägnat sig åt självförsvar och att döda så många talibaner som möjligt, förklarade general Stanley McCrystal i höstas. Att till och med USA:s egna militära befäl ifrågasätter den militära insatsen visar att det är dags att ändra strategi.

När Sverige ställde upp för nio år sedan så handlade det om att befria landet från talibanerna och stoppa al-Qaida från att utnyttja Afghanistan som en bas för sin verksamhet. Under senare år har talibanerna kunnat stärka sin position i Afghanistan samtidigt som al-Qaida kunnat fortsätt sin terror från baser i Pakistan. Vi kommer på så vis allt längre från det ursprungliga målet med FN:s insats i Afghanistan.

Dagens Nyheters politiske chefredaktör Peter Wolodarski ifrågasatte insatsen i Afghanistan i en artikel efter att fem svenska soldater hade sårats vid en bombexplosion i mitten på november: ”Men det som inträffat sedan 2001 är att samtliga argument avtagit i styrka, och den fråga som vi alla borde ställa oss är vad kriget syftar till.”

Vägen till fred och demokrati i Afghanistan är lång. Det står också allt mer klart att den väg USA valt och FN och övriga länder har accepterat inte leder mot detta mål. Redan idag vill en majoritet av USA:s medborgare att trupperna ska tas hem. Hur länge kommer medborgarna i övriga länder att ha tålamod med kriget?

Peter Wolodarski avslutade sin artikel i Dagens Nyheter: ”Det är ingen liten sak att skicka soldater i krig. Att göra det utan vare sig en klar målbild eller adekvata resurser är att svika alla inblandade.”

Det är sällan jag är så överens med DN:s ledarsida som i detta fall. De unga svenska män och kvinnor som skickas till Afghanistan och där riskerar sina liv måste kunna känna att det finns ett tydligt mål och att de med sin insats bidrar till att vi närmar oss detta mål. Det vore illa om soldaterna började tvivla på att de bidrar till att skapa fred och demokrati i Afghanistan.