Erich Torandt föddes i Danzig 1922 där han växte upp tillsammans med sin familj. Danzig, som numera heter Gdansk, var en tysk fristad i dåvarande Preussen och utgör nu en del av Polen.

– I Danzig fanns folk från alla nationaliteter och det var en mycket vacker stad. Barndomsåren var fina och fyllda av glädje. Det mesta var bra tills andra världskriget bröt ut 1939, minns Erich.

Preussen som utgjorde en tysktalande enklav i Polen hamnade av naturliga skäl på axelmakternas sida i kriget och för Erich blev det inget undantag.

I januari 1942, blott 19 år gammal, blev han inkallad till tysk militärtjänst.

– Jag posterades vid flottan i Stralsund och genomgick en grundutbildning. Så småningom ville tyska marinen ha frivilliga till nya ubåtsbesättningar och vi blev i princip beordrade att söka tjänsterna.

Erich och kamraterna i hans grupp vägrade och det dröjde inte länge innan de blev tvångsförflyttade till armén.

– Vi skickades på en intensiv pansarutbildning och därefter bar det av till kriget mot ryssarna på östfronten.

Många dog

Efter drygt två års strider, som krävde ofattbara förluster på båda sidor, tog Erichs aktiva tid i tyska armén slut.

– Sommaren 1944 var vi på reträtt och i augusti samma år togs min stridsvagnsbesättning till fånga av ryska trupper.

Därefter hamnade Erich, och de av hans kamrater som fortfarande levde, i rysk fångenskap.

– Jag satt fem år i arbetsläger utanför Tjeljabinsk bortom Uralbergen. Det var hårt arbete i kolgruvorna och många av mina kamrater klarade sig inte.

Erich har många plågsamma minnen från de åren. Han berättar att han ännu kan vakna mitt i natten av de fasansfulla bilderna som inte vill släppa taget.

– Det var så kallt på vintern och vi frös något så fruktansvärt. Folk bokstavligen stod och dog. Varje morgon kom lastbilar till lägret och hämtade döda.

– Det var hoppet om att en dag få komma hem till familjen som fick mig att överleva.

När Erich släpptes fri i slutet av 1949 hade kriget varit över sen knappt fem år. Han vägde 43 kilo och längtade hem något obeskrivligt mycket.

– Jag var så svag när jag kom hem till Tyskland och det tog tid innan jag repade mig.

Efter krigsslutet blev den tysktalande befolkningen fördriven från det gamla Preussen så det var aldrig aktuellt för Erich att återvända till Danzig, men med Röda korsets hjälp kunde Erich återförenas med sin mamma i Hamburg och efter en tid även med de av sina syskon som överlevt kriget.

1951 for Erich till Sverige och tog en kortare tid jobb som lantbrukare i Gnesta. Som ung hade han utbildat sig till bonde i Preussen och det gick lätt att skaffa jobb i Sverige.

Tillbaka i Tyskland träffade Erich 1954 sin blivande hustru Renate. Året efter sökte hon tjänst som hembiträde utanför Norrtälje och då följde Erich med.

Genom en svensk som Erich lärt känna i Tyskland några år tidigare fick han hjälp att skaffa jobb på Bolinder Munktell i Eskilstuna.

– Vi sa att vi skulle stanna och arbeta i Sverige i två år. Nu har vi varit här 57 år. Här har vi skaffat familj och många goda vänner och vi trivs fantastiskt bra, säger Erich och ler.

Idrott och schack

Efter flera år som svarvare på BM arbetade Erich på C.E Johansson och de sista åtta åren som vaktmästare på kommunen.

Erich gillar att spela schack och har ett stort idrottsintresse. Stormatcher i fotboll, tennis och boxning missar han inte gärna. De senaste åren har det dock blivit mindre med sport på TV, då synen gradvis försämrats.

– Det måste vara straffet för att jag sett för mycket tennis genom åren, skrockar han.

Erich kan se tillbaka på ett händelserikt liv och han ångrar inte en dag flytten till Sverige. I Eskilstuna fick han och hustrun Renate två döttrar och numera har de även fyra barnbarn och fyra barnbarnsbarn.

Födelsedagen firas tillsammans med släkt och vänner hemma hos yngsta dottern som bor i Brottsta.

– Vårt yngsta barnabarn fyller 25 år samma dag som jag så vi ska ha kalas tillsammans.

En av högtidsdagens höjdpunkter blir den tyskinspirerade citrontårtan som serveras till kaffet.

– Oj du, den är god vill jag lova, säger Erich och skrattar.

Joakim Serrander