27 år har nu gått sen jag fick nog av värmeböljan i mammas mage, lämnade min bebislya på fjuttiga 20 kvadratcentimeter en månad för tidigt och gav mig ut i världen.

Inte för att jag hade några större problem med varken hyra eller hyresvärd, tvärtom, mat och logi var ju barnsligt billigt. Visst brassade grannen på med Prince lite väl ofta, men trots allt sänkte han ju volymen varje gång jag sparkade i väggen. Nej, det var något annat som drog. Fast med handen på hjärtat så kommer jag egentligen inte ihåg speciellt mycket från den tiden, utan gissar nu i efterhand hur det kan ha varit.

Faktum är att jag inte minns ett skvatt innan vintern 1988, då tomten med sitt besök bokstavligen lyckades skrämma skiten ur mig, och därmed vållade ett blöjbyte, som till skillnad från besöket var oväntat.

Nästa gång det var dags att dra vidare var på dagis, eller förskola som min nyblivne pappa till bror sarkastiskt tvingar mig att kalla det. Dagisfröknarna hade radat upp oss som ett kompani av busungar iklädda pyjamasar i regnbågens alla färger och delade känslosamt ut kramar till var och en, en efter en.

De flesta ansiktsuttryck jag minns bland mina dagiskamrater var rastlösa och framför allt oförstående varför man i hela friden hade velat göra något så tråkigt på en så rolig plats som kuddrummet. Jag delade mina dagiskamraters rastlöshet, men av andra skäl.

Medan de planerade ett sista episkt kuddkrig kombinerat med inte-nudda-mark efter att ceremonin var över, ville jag inget hellre än att så fort som möjligt lämna dagiset och sorgen över att aldrig mer få leka i kuddrummet bakom mig.

Samma sorg gjorde sig påmind när jag sedan bytte skola från mellan- till högstadiet, gymnasiet till arbetslivet och gick från radhus till lägenhet – inte minst dök den upp på Arlanda innan Sverige fick ge plats åt Turkiet och mor min kämpade med att hålla tillbaka ett Niagarafall innan jag klev in genom säkerhetskontrollen.

Kort och gott, varje gång en förändring av miljö inträffade, inträffade också något inom mig.

Så nu sitter jag här med samma klump i magen igen. Med en ögonblicklig uppsägning från min arbetsplats sen två år tillbaka på nacken. Med ett nytt jobb i en vecka och med 12 timmar om dagen på kontoret sen dess. Jag undrar om jag gjorde rätt val, om jag inte kommer slita mig i håret och svära åt min spegelbild för att jag bytte trygghet mot utmaning och blev bitter.

För en sekund distraheras jag av rummet jag sitter i, och tänker, fasen, är inte de här klassrummen trängre än de förra? Möjligt, tänker jag, men inte fan är de trängre än vad mammas mage var.