Utleda på trafiken i de större och mellanstora turkiska städerna bestämde vi oss för att försöka ta oss nånstans där det var vacker natur och lite folk.

Vi var två tjejer runt trettio som reste ihop ett par veckor. Någon föreslog att vi skulle ta oss till Saldasjön, vilket vi gjorde. Det var off-season, januari, och just så stilla som vi hoppats. Vi bodde i den närbelägna småstaden Yasilova som låg i bergen och hade en oförglömlig Twin Peaks-stämning. De få invånarna kikade blygt på oss, alla tycktes ha burfåglar och vi mötte tre dvärgar inom loppet av tio minuter. Det lokala hotellet (ett enda) hade precis de där gula furupanelerna i fjällstugestil och bedövande utsikt. En lite haltande pojke sprang med hängande tebrickor till ett café, mumlande.

Våra kroppar var stela efter bussresan och skrek efter rask promenad. Vi fick en taxichaufför att ta oss till kullarna, men han måste ha larmat, för efter tjugo minuter kom den lokala ordningsmakten bestående av tre män i en fin strajpad bil.

Vad gör ni här? frågade de på tyska. Vi tittar! svarade vi. På vad då? undrade de med genuin förvåning. På naturen? sa vi. Är ni biologer? sa de. Nej, vi är turister, sa vi. Men här kan ni väl inte vara, sa de. Tänk om det kommer tre män? Det var ju just det som hade hänt. Men de menade tre mindre hedervärda män. Det slutade med att vi blev bjudna på middag. En av dem visade sig vara borgmästare, tillika ägare av den lokala turistrestaurangen med utsikt över sjön.

Salda var en ytterst liten by, mest befolkad av kvarvarande äldre som levde på det deras barn skickade hem från Tyskland. Varje sommar kom turister.

Turister kom med bussar, red lite fram och tillbaka på sjöstranden på en för ändamålet ditforslad kamel och åt sen på borgmästarens restaurang. Han var mer eller mindre stans innehavare verkade det, trevlig och verserad. Han fick snart sällskap av en mindre verserad bekant som snabbt gjorde sig till min ovän för livet genom att referera till magdans som "striptease". Vi passades upp av alla borgmästarens yngre bröder. Stämningen var på topp när vi gjorde kardinalmisstaget att fråga om han hade barn. Det hade han. En son, som dock bodde hos sin mor, i stan. Borgmästaren sjönk ihop med inåtvänd blick och alla bröderna sjönk ihop med honom. Det var som om någon stängt av både färg och ljud på den technicolorfilm vi nyss befunnit oss i.

Borgmästaren tackade för sig och drog sig undan, tallrikarna försvann och vi kördes hem till hotellet.

Ingen trodde egentligen att vi var turister. Dagen efter vår middag med borgmästaren dök den lokala polischefen upp när vi gick på en marknad. Han hälsade på oss lite kollegialt med orden. "Polizei? Ich auch polizei! "Vi skakade våra huvuden. Han hade allt hört att det bodde två kvinnliga svenska poliser på det i övrigt folktomma hotellet och var nog lite nyfiken på vårt hemliga uppdrag. Långt senare förstod vi vad som hänt, när vi fick samma oväntade fråga igen. Det stod ju klart och tydligt i våra pass:

"Polismyndigheten i Stockholm"