För hundra år sen satt de där, ett halvdussin farbröder. Jag ser dem som grånade värdiga herrar på svartvita foton, men hur gamla var de då? Kanske som jag, ungefär? (när jag kollade hade de en medelålder på 44, stämmer rätt bra...) De tillhörde samhällets elit, milt talat. En var prins, några var militärer och de flesta hade väldigt fina namn. Det sändes telegram, till andra kontinenter tog man sig med ångbåt och telefon var en lyxpryl.

Det mesta korrespondensen gick med brev och alla brev sparades, man ser den lite kletiga och allt blekare skrivmaskinsstilen från första, andra, tredje karbonkopian.

Jag minns hur min pappa ännu på åttiotalet tryckte in de tjocka buntarna med vartannat vitt, vartannat prasslande svart karbonpapper i skrivmaskinsvalsen, det hårda hamrandet där varje punkt slog hål på översta arket.

Jag minns lukten och ritsch-ljudet när man bytte rad. Ibland är breven och protokollen handskrivna, en fantastisk lättläst handstil, framdrillad under timmar vid bläckhorn och läskpapper.

Jag minns den lukten också, jag gick i en konstig skola, vi skrev faktiskt med stålpenna ibland, fast det var på utgång.

1912 var verkligen en annan tid. Men ändå känner man igen. Alla som suttit i en styrelse, en fackklubb, en stugförening skulle le igenkännande, men kanske allra mest de som varit med och arrangerat något: en festival, en idrottstävling, ett evenemang.

Här finns den impulsive som hela tiden ska fixa in någon av sina tvåhundra kompisar, som får nya fantastiska idéer när de andra redan bestämt sig och det ”definitivt”.

Här har vi den luttrade sekreteraren som påminner om att de som hojtar högst faktiskt är suppleanter och inte har rösträtt, vilket alla glömt i hastigheten.

Här är inkomna glada och helt verklighetsfrämmande förslag som ska avspisas artigt, här finns frågor som bordläggs så folk hinner konferera.

Här delegeras och utreds, anmodas och cirkuleras, beslutas och velas.

Men fort går det. Fortare än idag, verkar det, frånvaron av vår tidsbesparande teknik gjorde att de riktiga mötena in real life var tätare. Dessutom hade de här herrarna säkert gott om tid och total markservice. De flesta visste nog knappt var köket låg i våningen.

Det är protokollen från ordnandet av en olympiad jag sitter och läser.

Gammal teknik har sin charm men den nya har onekligen sin den med.

Tack vare digitalisering av arkiv kan jag från mitt hem på några sekunder få upp hela alltet, tusentals sidor, på min dator.

Jag minns de där som sysslade med digitalisering från när jag jobbade på museerna. Det var ofta rätt stillsamma personer, ibland rullstolsburna som gjorde någonting vid sina datorer hela dagarna medan jag sprang fram och tillbaka med färgburkar utanför deras rum.

Jag fattade nog inte riktigt vad bra de där projekten var, då. Nu har jag lust att pussa dem alla på båda kinderna.

Tack vare dem får jag tillbringa denna vår med organisationskommittén för Stockholmsolympiaden 1912 som en liten alldeles ovanligt osynlig pryoelev.