Den genomsnittliga svenska kvinnan tjänar i regel nästan 9 000 kronor mindre än den genomsnittliga svenska man hon är gift med. Det skriver journalisten Hanna Hellquist i en krönika i Dagens Nyheter. Siffrorna Hanna uppmärksammar är tagna från boken "Statistisk årsbok för Sverige 2012", en bok som innehåller jobbig och sorglig läsning, enligt Hanna. Jag håller med. Men det som är lika nedslående är att läsa fortsättningen på hennes krönika.

I samma text berättar Hanna om vilka starka (mot)reaktioner som följde efter att hon berättat om statistiken, och samtidigt outat sig som feminist, i radio. Om hur många arga mejl och sms som strömmade in. Om det, och om hur ofta hon får höra att hon borde "tagga ned" när hon överhuvudtaget för feminismen på tal. Som om feminismen inte längre behövs, som om den redan har tagit för stor plats i samhället, som om vi redan lever fullkomligt jämställt.

"Var finns denna feminism som tydligen är konsensus i detta land?" frågar sig Hanna Hellquist. Det undrar jag med. När den inte syns i statistiken­ var finns den då?

Inte i människors personliga berättelser i alla fall, om man ska se till twitter. För i kölvattnet av krönikan började folk också skriva om sina egna erfarenheter av ojämställdhet. Under hashtagen #sexism samlades ­ och samlas ­helt enkelt kvinnor och mäns berättelser om hur de blivit illa behandlade (eller olika behandlade) på grund av deras kön. Och berättelserna är många.

"Att möta 5 missade samtal från BVC på lunchrasten. Trots att vi meddelat att det är pappan som är hemma. Och tillgänglig på telefon #sexism" twittrar en användare.

"Hos barnmorskan när jag svarar på en fråga: 'Det är inte du som ska svara, det är barnets mamma.' #sexism" skriver en annan.

Själv kommer jag att tänka på egna erfarenheter medan jag läser igenom tweetsen. På alla de osmakliga och kvinnoförnedrande sexskämt som jag ofrivilligt fick lyssna på när jag trängdes med andra surfare ute vid line-up i Portugal i somras. På hur det var när jag jobbade på en skidanläggning i Norge och en äldre, manlig arbetskamrat ständigt, och med nedlåtande ton, påpekade att jag inte borde göra fysiskt tunga uppgifter. På den där komedin jag nyligen såg. Den som bland annat handlar om en man som blir sextrakasserad och utsatt för övergrepp av sin kvinnliga chef. Hur det framställs som något roligt (en man kan ju inte vara offer – en man ska vara kåt, glad och tacksam! Håhå, så kul).

Nej, det är inte kul. Det är aldrig kul att behöva uppleva sexism. Inte heller att se det bagatelliseras på film. Eller att läsa om att det finns så många andra som har erfarenheter av den. Eller att behöva ta emot arga mejl för att man väljer att lyfta befintlig statistik.