Hur orkar karln, tänker jag när jag ser Lasse Holm strutta ut på scenen med uppkavlade kavajärmar á la Miami Vice och ett fastsmetat stomatolleende över hela fejset.

Det är liksom Lasse för hela slanten från början tillslut. Lasse bakom flygeln, Lasse sittandes i myssoffan diggandes showen mer än någon annan i publiken, Lasse dansandes ute i folkhavet på catwalken så svetten stänker. Lasse var speedad helt enkelt.

Lasse gillar sin show, det är uppenbart.

Diggiloo är inte bara en show, det är ett väckelsemöte. Bättre organiserat än vilket Jehovas Vittnen-möte som helst, från parkeringsvakterna till den nedräknande klockan på storbildsskärmen över scenen – Diggiloo håller alltid tiden, startar prick sex.

Scenen med sin sommargröna idyll ser ut att vara hämtad direkt från ett SD-möte med miljonbudget.

Pumpande disco

Första aktens sega tempo och lite väl många prutt-skämt hade få höjdpunkter förutom trumpetaren Magnus Johanssons dystopiskt suveräna version av folkvisan ”Ack Värmeland du sköna”.

Andra akten blev mer till ett jättelikt pumpande disco med långa rader av åttiotalsdängor av allt från David Bowie till Abba och Europe.

Men även här förblev Magnus Johanssons solo-trumpet det mest minnesvärda då han gick loss på Nino Rotas ledmotiv till Gudfadern.

Tut i luren

Övrig musik då?

Tja, Jessica Andersson har rejält med tut i luren och Gunhild Carlings sleaziga fyrtiotalsjazziga uppsyn med tillhörande spel på typ alla instrument var minnesvärda liksom Andreas Lundstedts suveräna James Bond-version av Barbra Streisand-klassikern Cry me a river.

Annars var det mest Lasses reklamigt ambulerande roliga timme med storbudget och popcornkänsla som gällde för hela slanten.