Det var i tisdags förra veckan som Holger fick beskedet att han skulle få en plats på Solvikens boende – efter tre års kamp mot myndigheterna.

– Jag blev snopen. När det dragit iväg så länge, så trodde jag knappt att det skulle gå. Jag tänkte att jag nog förr skulle hamna en våning ner, i den andra världen, säger Holger.

”Kunde varit gemytligare”

Det var alltså för tre år sedan som hans hustru och livskamrat sedan 65 år, Lilly, flyttades till det särskilda boendet på Solviken. Holger bodde kvar i lägenheten i samma hus, men två trappor ner. Men trots att han fick komma upp till Solviken varje dag och äta lunch och hälsa på hustrun, trots att han ofta fick besök av sonhustrun Ingegerd, och trots att han hade hjälp av hemtjänsten, så tyckte Holger att det var svårt med ensamheten och otryggheten i den egna lägenheten.

Men det tog tre år innan myndigheterna beviljade hans ansökan om särskilt boende. De tyckte att Holger var för frisk, och att den trygghet och hjälp han behövde kunde ordnas via hemtjänsten.

– En av dem sa att jag ju kunde stå på benen. Då kunde det väl inte vara så farligt. Nej, de kunde ha varit lite gemytligare, tycker Holger i efterhand när han ser tillbaka.

”Lyser om honom igen”

Men nu har han funnit sig tillrätta i sitt nya hem, där han har sin hustru bara en bit bort i korridoren, och personal omkring sig dygnet runt. Hustrun har varit och hälsat på honom i hans nya rum, och han kan hälsa på henne när han vill.

– Hon tycker nog också det är bra att vi kan träffas lite mer, säger Holger.

Sonhustrun Ingegerd som hela tiden stött Holger, både i hans vardag och i hans kamp, kunde förut tydligt notera hur varje nytt avslag, varje ny besvikelse tärde på hennes svärfar.

Men nu kan hon redan se en förändring.

– Jag ser det i ögonen på honom. Det lyser om honom igen, säger hon.

– Förut hade jag inte så många att prata med. Här har jag jämnt göra, säger Holger.