– Efter att vinterolympiaden drog i gång blev den svenska OS-mössan så poppis bland folk här hemma att både virknålar av storlek åtta och eskimågarn tog slut i hela Sverige. Som tur är går det att fuska i hop en OS-mössa med blå-gul alpacka och annat ullgarn, berättar Gunilla Jacobsson och ler.

Hjärnan får arbeta

Hon och ett gäng likasinnade passade på att bilda Båvenmaskan, som är en lokalförening till Sticka.org, på Världsstickardagen förra året.

En gång i månaden träffas de i Skebokvarngården för att ha stickcafé tillsammans.

– Vi är väldigt glada över att få vara här, säger Gunilla och plockar bland garnrullar och stickpinnar för att kunna komma igång.

Bredvid henne sitter Marianne Werner Sundström och lägger fram den senaste tidens produktion av bland annat sockor och vantar. Samtliga prylar är i ull och ser både gedigna och exklusiva ut. Grytlappen som jag själv virkade i årskurs fem och stolt gav mamma i julklapp känns plötsligt väldigt banal.

– Stickningen är en själsgymnastik där båda hjärnhalvorna får arbeta. Det är en spännande skaparprocess och samtidigt ett bra sätt att få träffa trevliga människor på, säger Marianne.

Bara naturmaterial

Till vardags arbetar hon som jurist i Stockholm och på fritiden passar hon på och läser grundkurs i stickning på Handarbetets vänner på Djurgården i Stockholm.

– Jag använder aldrig syntet, utan bara naturmaterial. Ull, silke och bomull är både härligt att jobba med och att ha på sig. Även om det, efter mina materialval, är en dyr hobby så är det värt det. Mest garn när man dör vinner, skrattar Marianne