Det var tisdag och jag susade fram längst väg 53. Jag kom att tänka på när jag åkte tillbaka från ett reportagejobb förra sommaren. På radion pratade Torgny Lindgren om sin memoarbok Minnen. Den västerbottniske författaren berättade att han snabbt gav upp tanken att skriva ner sina memoarer i romanform. Livet hade utspelat sig som ett pärlband av korta noveller, och det var också så boken fick bli.

Jag tillhör en generation där livet är en enda stor novellsamling. Mitt i alla utlasningar som verkställs och andrahandskontrakt som tar slut blir romanen till det ouppnåeliga. Man får vara glad om det överhuvudtaget finns en röd tråd mellan kapitlen.

Det är lätt att börja krisa över det där. Men jag har kommit fram till att jag inte hade velat ha det på något annat sätt. Om livet på en gång hade blivit en roman så hade jag förmodligen aldrig liftat med en musicerande kvinnogrupp till Togos gräns eller lärt känna en autistisk pojke som kan göra en perfekt imitation av en tvättmaskin. Kanske hade jag heller inte hamnat i Eskilstuna.

Om jag någon gång mot all förmodan får för mig att skriva mina memoarer så hoppas jag att Minnen blir en självklar titel även för mig. Och då skulle jag lägga ner lite extra tid på kapitlet om min nu avslutade tid som vikarie på Folket. Kanske skulle jag nämna att Stenbäck åt korv under i princip varje lunch eller min skrivbordsgranne Mariannes ständiga jakt på lämpliga synonymer. Jag skulle också skriva om min förkärlek för väg 53. Men att jag bidrog till att jobbilen dog just där kommer för länge sedan att vara preskriberat.