Gråsuggor, tvestjärtar, maskar, snäckor, skogssniglar, mördarsniglar och myrägg.

Det är sånt man hittar om man vänder på en sten i trädgården.

Eller om man ska ta itu med en hög brädor som legat alldeles för länge.

Jag gillar brädor, men hatar djuren jag måste handskas med innan man kan börja såga.

Gråsuggorna och tvestjärtarna är inga problem. De är ganska vackra i sin anspråkslöshet och enkla att borsta bort.

Snäckorna är också okej, om de är i sitt skal.

Men sniglar – vidrigt. För varje snigel tar jag en kirskålsstjälk som redskap och petar försiktigt. Snigeln kryper ihop – och då gör jag det också av obehag – innan den faller ned i marken. Jag gör om proceduren några gånger och sen ser brädan ren ut. Jag kan äntligen lyfta upp brädan men när jag minst anar det känner jag något slemmigt under handen.

Ännu mer vidriga är döda sniglar. Speciellt de som är lite trasiga så man ser hur de ser ut inuti.

Det är irriterande att med alla kryp överallt. Men samtidigt häftigt. Vi människor försöker rensa bort ogräs och kryp, vi vill ha ordning och reda – men livet vinner.

Livet finner sätt att trivas i syrefria miljöer, det klarar sig i lågt som högt pH och i temperaturer över hundra grader.

Livet vinner alltid.

Och särskilt bra trivs livet i våran trädgård.