Jag tycker väldigt mycket om djur, nästan alla och mest om kor. Men det finns tre sorters djur som jag ogillar mycket skarpt och är rent livrädd för.

1. Ormar.

2. Krokodiler.

3. Hundar.

De två förstnämnda träffar jag tack och lov inte på så ofta även om jag då och då tvingas byta kanal på tv:n eller kasta iväg en tidning efter smärre panikattacker.

Men hundar, dessa otäcka varelser som finns överallt, de gör mig tokig. Och det tycks vara ömsesidigt, hundarna tycker inte om mig heller och det hela har blivit en mycket ond spiral. Alla med hund säger alltid ”han är jättesnäll och gör aldrig någonting mot någon” och flera gånger har då hundarna i fråga morrat mot mig eller försökt bita mig. Varpå ägaren säger, ”gud vad konstigt, så där har han aldrig gjort”.

Men det värsta är ändå den brutala ökningen av kamphundar i Sverige. När jag möter en sån hund hoppar jag in i rabatten om jag inte kan gå en väldigt stor omväg.

n 2001 fanns det 252 hundar av rasen amstaff i Sverige, 2010 närmare 4 000. Rasen är sedan ett par år förbjuden i Danmark. Visst, det är ägarens fel och inte hundens fel om den attackerar någon. Men ska man ha en sådan hund måste man klara av det, och med tanke på att antalet polisanmälda hundattacker också har ökat så verkar det som att inte alla gör det.

Och om någon nu har dessa hundar i syfte att skrämmas med, så har de i alla fall lyckats att göra det med en person.