VI JOBBADE PÅ FOLKET ”Vi fick kämpa hela tiden”
Ann-Katrin ”Anki” Hagberg började jobba på Folkets Flensredaktion i början av åttiotalet och några år senare hamnade hon på centralredaktionen i Eskilstuna.
– En jätterolig tid, säger hon om ett decennium där hon bland annat jagade en operadiva i Kristiansstad med bistånd av en hjälpsam taxichaufför och reste till Tanzania på ett Sida-stipendium.
Relaterat
I början av åttiotalet kände Ann-Katrin ”Anki” Hagberg att hon behövde ett miljöombyte och bytte Eskilstuna-Kuriren mot Folket, och Folkets redaktion i Flen vilket passade bra eftersom hon då bodde i Hälleforsnäs.
1985 flyttade hon sen in till redaktionen i Eskilstuna.
– Det kändes väldigt bra att jobba på en tidning som var en underdog, vi fick kämpa hela tiden säger Anki när hon minns tillbaka.
Framför allt är det några minnen som sticker ut, kanske mest av allt en intervju med operadivan Birgit Nilsson, strax efter att operasångaren Folke Andersson avled 1988.
– Då jobbade jag med Ulf Claesson, som var världens bästa nattchef, och han gav mig i uppdrag att intervjua Birgit Nilsson på temat ”så minns vi Folke Andersson”.
Arg sopran
Men att få en intervju med operadivan visade sig krångligt. Anki hittade henne i Kristianstad men möttes bara av en arg sopran som meddelade att hon inte ville köpa några tidningar. Följt av en påslängd lur. Efter att samma sak upprepats ytterligare en gång insåg Anki att det var dags att byta taktik.
– Jag ringde taxi i Kristianstad, sa att operastjärnan fått allt om bakfoten och frågade om taxi möjligen, mot betalning, kunde åka dit och förklara vem jag var och vad jag ville.
Ett grepp som fungerade. En intervju gjordes med en något skamsen operastjärna som till och med bad om ursäkt, och dagen efter toppade storyn framsidan och hela löpet.
– Ett scoop som vi var ensamma om, säger Anki.
Åkte till Tanzania
En annan historia som sticker ut är när Eskilstuna fick en ny vänort, Usangi i Tanzania. Anki sökte, och fick, ett stipendium från Sida och åkte iväg. Men hon behövde en fotograf.
– Då fanns det en fotograf på Folket som hette Mats Andersson, och till saken hör att vi inte gillade varandra, men han var en fantastisk fotograf. Så jag frågade om han ville följa med till Tanzania.
Det ville han och resan kom att leda till en mycket populär artikelserie i Folket.
– Det var en helt fantastisk resa. Vi hade hur kul som helst och vi kom hur bra överens som helst, säger Anki med ett skratt.
I början av nittiotalet, i samband med att a-pressen rasade ihop, erbjöds Anki ett avgångsvederlag och valde att sluta på Folket. Hon återvände sen tillbaka till Eskilstuna-Kuriren, där hon jobbade under ett antal somrar och andra ferier men är numera pensionerad.
Vad tycker du om att Folket ska bli en endagstidning?
– Det är väldigt sorgligt, men hellre det än att den försvinner helt och hållet.


























