Uttalande av Pressens Opinionsnämnd :

Den 3 juni 2008 publicerade Folket artiklar som handlade om ett Beroendecentrum och överläkaren A (namnet här utelämnat). Artiklarna publicerades även på tidningens webbsida, folket.se.

Tidningens förstasidespuff löd Överläkare anmäld 23 gånger– Patienter känner sig illa behandlade. Historien utvecklades i två artiklar inne i tidningen.

Under rubriken ”Det är inte längre behandling” intervjuades två personer med ett tungt missbruk bakom sig. I ingressen sade de att missbruksvården vid Beroendecentrum inte var någon vård, patienter hade straffats, hotats, kränkts och fråntagits alla rättigheter. De intervjuade kunde inte längre se vägen tillbaka.

De två före detta narkomanerna ansåg att de, sedan A tillträtt som överläkare, inte längre behandlades som patienter i behov av hjälp och medicinering. – Kritiken mot överläkaren redovisades ingående och utförligt.

Den andra rubriken på samma uppslag löd Överläkaren har anmälts 23 gånger. A hade anmälts till Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd (HSAN) 23 gånger sedan 1994. De flesta anmälningar kom från patienter inom kriminalvården, där läkaren tidigare varit verksam. Många handlade om förändringar i medicineringen och flera av de senaste anmälningarna rörde hennes arbete vid Beroendecentrum. Hon hade dock aldrig fällts av HSAN.

I artikeln bemötte överläkaren kritiken Hon anförde bl.a. att hon behandlar sina patienter enligt vetenskap och beprövad metod och att hon har haft rätt varenda gång.

Verksamhetschefen vid psykiatriska kliniken beklagade även hon att det fanns patienter som kände sig kränkta och rädda. Att överläkaren hade anmälts 23 gånger sedan 1994 var ingenting som gjorde att förtroendet för henne rubbats. – Hon har vårt fulla förtroende, sade verksamhetschefen.

A anmälde Folket till Allmänhetens Pressombudsman (PO). Hon anförde i korthet följande:

Inom psykiatrin och vid behandling av drogberoende patienter ställdes särskilt höga krav på att vården överensstämde med gällande föreskrifter. Mediciner kunde missbrukas och bli hälsovådliga eller säljas vidare på den illegala narkotikamarknaden. Tidigare hade detta kunnat ske eftersom Beroendecentrum haft otillräckliga kontroller och Socialstyrelsens föreskrifter för medicinering inte riktigt följts. A hade informerat journalisten om detta, men tidningen valde att endast ytligt beröra de principer som gällde inom beroendevården.

Folket hade på ett okritiskt sätt förmedlat vissa patienters kritik mot en väl fungerande vård. Saken hade redigerats så att patienternas klagomål rättfärdigades medan anmälarens och klinikchefens svar nedtonades. A kände sig kränkt av den missvisande framställningen av vården vid Beroendecentrum samt av henne som överläkare och psykiatriker. Hon var orolig för att patienter inte skulle våga söka vård på Beroendecentrum efter att ha läst artiklarna. Vidare fanns det risk för att patienterna och således även rehabiliteringsprogrammen påverkades negativt av artiklarna. Anmälaren hade efter publiceringen mottagit hotelser.

Den enda text som fanns på tidningens förstasida löd Överläkare anmäld 23 gånger – Patienter känner sig illa behandlade. Inne i tidningen upprepades detta samtidigt som anmälarens namn publicerades.

Det stämde att anmälaren anmälts till HSAN 23 gånger under de 19 år hon arbetat inom psykiatrin. Flertalet anmälningar hade emellertid gjorts av långtidsdömda intagna som inte tilldelats önskade narkotiska preparat. HSAN hade inte i något fall riktat kritik mot henne, utan tvärtom bedömt att hon behandlade patienter enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta framgick bara för dem som läste den kortare artikeln (med rubriken Överläkaren har anmälts 23 gånger). I tidningens nätupplaga fanns inte ens den sistnämnda artikeln publicerad.

Folket svarade att båda artiklarna hade publicerats i såväl papperstidningen som på nätet den aktuella dagen. På nätet fanns artiklarna under samma redaktionella avdelning och rubrikerna låg intill varandra. Till en början var artiklarna dock inte länkade till varandra, vilket tidningen beklagade. Så fort redaktionen fått vetskap härom hade artiklarna dock sammanlänkats.

Folket var medvetet om svårigheten i att publicera uppgifter som ansvariga läkare var förhindrade att kommentera på grund av sekretess, men det vore illa att undanhålla information för att den var obehaglig. I detta fall hade anmälaren fått kommentera uppgifterna generellt samt även gett synpunkter på att hon anmälts till HSAN 23 gånger.

A:s namn hade publicerats eftersom patienterna vände sig mot just henne. Att benämna henne överläkaren vore befängt eftersom det endast fanns en överläkare på kliniken.

De två artiklarna var redigerade som en enhet men uppdelade i patienternas kritik och överläkarens svar. Folket delade inte anmälarens uppfattning om att den sistnämnda artikeln var mindre framträdande utan ansåg att de två artiklarna hörde ihop.

Det framgick av artikeltexten att A inte hade fällts av HSAN för någon av de anmälningar som riktats mot henne. Uppgiften om de många anmälningarna var intressant eftersom flera av dem rörde samma kritik som de intervjuade patienterna förde fram.

Redigeringen av tidningens förstasida, där endast rubriker fanns, var i enlighet med hur sidan sett ut i flera år.

Anmälaren anförde bl.a. att det inte stämde att hon var den enda överläkaren på Beroendecentrum, utan där fanns totalt fyra överläkare. Artikeln med A:s bemötande låg gömd på tidningens webbsida och var oåtkomlig för läsarna. Felet hade vid tiden för PO-anmälan, dvs. över en månad efter att artiklarna publicerats, ännu inte åtgärdats.

Tidningen upprepade att de två artiklarna fanns på webben den 3 juni 2008, dock till en början utan att vara sammanlänkade.

Allmänhetens Pressombudsman (PO) avskrev ärendet i beslut den 11 juni 2009 med följande motivering:

PO prövar om enskilda lidit oförsvarliga publicitetsskador genom det som skrivits om dem i pressen. Av betydelse för bedömningen är bl.a. ämnets allmänintresse och om tidningen har haft tillräcklig grund för sin rapportering. Vidare aktualiseras frågan om bemötande.

Läkares yrkesutövning är en fråga som berör en bred allmänhet. Att patienter riktat kritik mot överläkaren samt den klinik där hon arbetar äger allmänintresse. Även uppgiften om att läkaren anmälts till HSAN får i sammanhanget anses ha ett allmänintresse. Rapporteringen gällde också en utsatt grupp i samhället som har svårt att göra sin röst hörd. Som överläkare har anmälaren haft ett stort ansvar för de patienter som vårdas vid Beroendecentrum. Läkare har en sådan ställning i förhållande till enskilda att de i många fall får tåla namngivning i samband med att kritik riktas mot deras yrkesutövning. Vidare har det inte framkommit att artiklarna innehåller några allvarliga sakfel. Jag konstaterar att det i texten framgår att A aldrig fällts av HSAN. Min bedömning är att tidningen har haft tillräcklig grund för sin rapportering samt att namnge anmälaren.

Av de pressetiska reglerna följer att en tidning ska sträva efter att låta en person som kritiseras få tillfälle till samtidigt bemötande. Folket valde att i en separat artikel redogöra för anmälarens och verksamhetschefens svar på patienternas kritik. I papperstidningen publicerades de två artiklarna intill varandra på samma uppslag.

I svaret tillbakavisade anmälaren uppgifterna om hot och bestraffningar samt uttalade bl.a. att arbetet skett i enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer. Vidare sade verksamhetschefen att hon hade fullt förtroende för A. Enligt min mening var det bemötande som publicerades tillräckligt, även om jag kan förstå att anmälaren har reagerat mot att publiceringen var redigerad så att kritiken mot henne gavs en mer framträdande plats än hennes bemötande.

På Folkets webbsida var artikeln med anmälarens bemötande till en början inte sammanlänkad med den kritiska artikeln, men fanns enligt tidningen i nära anslutning. När tidningen blev uppmärksammad på att artiklarna inte var länkade till varandra åtgärdades saken. Min bedömning är att anmälaren även på nätet i tillräcklig utsträckning fått bemöta patienternas kritik.

Sammanfattningsvis: Mot bakgrund av anmälarens förtroendeställning som överläkare samt att hon fått tillfälle till samtidigt bemötande föreligger inte tillräckliga skäl att klandra Folket.

A begärde att Pressens Opinionsnämnd skulle pröva hennes anmälan. Pressens Opinionsnämnd fattade följande beslut:

Att kritik riktats mot A och den klinik där hon arbetar är, som PO anför, av allmänintresse. Ingen invändning kan heller riktas mot att patienter kom till tals med delvis hård kritik och att överläkaren i detta sammanhang namngavs. Överläkaren har också i den redaktionella texten fått bemöta kritiken. Det finns inte heller anledning att kritisera tidningen för att den angav att läkaren anmälts till HSAN 23 gånger.

Artiklarna bör dock bedömas utifrån den samlade bild de ger av överläkaren och hennes verksamhet. Att hon anmälts 23 gånger och att patienter känner sig illa behandlade har slagits upp med stor stil som rubrik på förstasidan. Motsvarande rubriker har använts över artiklarna inne i tidningen. Rubriksättningen är sådan att den ger en entydigt kritisk bild av överläkaren och hennes verksamhet. Kritiken förstärks av ingressen till respektive artikel. Den omständigheten att ingen anmälan lett till fällning har givits en undanskymd plats inne i artikeltexten.

Den bild som särskilt rubriksättningen förmedlar av A och hennes verksamhet är anmärkningsvärd mot bakgrund av att hon i samtliga fall friats i HSAN. Med tanke på den mycket allvarliga kritik som tidningen återger borde denna omständighet och överläkarens bemötande ha återgetts på ett mer framträdande sätt och också ha återspeglats i rubriksättningen. Till detta kommer att artikeln med A:s bemötande till en början inte var sammanlänkad med den kritiska artikeln i tidningens webbutgåva.

Nämndens bedömning är mot denna bakgrund att tidningen inte kan undgå klander för att ha åsidosatt god publicistisk sed.

Beslutet (2009-10-27) i dess helhet kommer att finnas tillgängligt på PO:s och Pressens Opinionsnämnds hemsida: www.po.se