Gunnar Hallkvist växte upp på Emborgsgatan 4 och det lustiga med det är att just det huset sen 1993 är Eskilstuna IK:s klubblokal. - Jo det stämmer, ett märkligt sammanträffande. Vi bodde där tills jag var 13 år och sen flyttade vi upp till Nyfors, säger Gunnar. Så när medlemmarna i "Gamla EIK:are" numera träffas första onsdagen varje månad gör dom det i Gunnars gamla barndomshem. - En trevlig tradition. Vi är ett 15-tal gubbar som sitter där och ljuger för varandra, säger Gunnar och skrattar till åt ordvalet. Vi sitter hemma i köket hos familjen Hallkvist på Sundbyvägen på tisdagen. Majken har serverat kaffe och hembakad sockerkaka och den skinkstek hon har i ugnen doftar fantastiskt gott. Visade talang Att det blev just skridskoåkning för då 14-årige Gunnar i början av 1930-talet var mer eller mindre en slump. - Det var EIK-ledaren Kalle J som lurade mig att testa ett åk över 500 meter. Jag stod på öronen, men kom snabbt upp igen och gick i mål på drygt 53 sekunder. Kände du att du hade talang redan från första åket? - Det kanske jag kände, men framför allt var det väldigt kul att åka. Skridskosporten var stor i Eskilstuna på 30-talet och Gunnar var en av runt 20 killar som åkte för EIK. Några damer fanns inte. - Nej inga alls, tjejer åkte inte skridskor på den tiden, konstaterar Gunnar som även spelade lite bandy i Guif och fotboll i City. - Fast Kalle J förbjöd mig att spela bandy, han sa att skaderisken var för stor. Som 17-åring blev EIK-löftet uttagen i juniorlandslaget och två år senare, 1938, blev det A-landslagsdebut vid EM i Oslo för unge herr Hallkvist. Sen kom kriget I september 1939 utbröt andra världskriget och Gunnar hade fått en förvarning om vad som komma skulle. - Vi var i östra Finland, bara några kilometer från ryska gränsen, och tävlade på våren samma år och då varnade folk för att det var krig på gång. Vi trodde inte på dom, men på hösten var det i full gång, minns Gunnar. Som om det vore i går. Under krigsåren,1939-45, var det naturligtvis inga internationella tävlingar, men på hemmaplan tog Gunnar tre SM-guld på sträckorna 500, 1500 respektive 3000 meter samt en lång rad silvermedaljer. - 1942 mötte vi Finland i en landskamp på Zinkensdamm för att samla in pengar till finska krigsoffer, men annars var det bara tävlingar på hemmaplan, säger Gunnar som förmodligen var som allra bäst just under krigsåren. VM-tia i Oslo Efter kriget lade Gunnar upp skridskorna på hyllan, men plockade ner dom igen efter två säsonger och 1949 var Eskilstunagrabben tillbaka i stor stil och blev tia och bäste svensk vid VM i Oslo. Året därpå avgjordes VM på Tunavallen och Eskilstunaborna gick man ur huse för att heja fram Gunnar och de andra världsstjärnorna. - Det var en otrolig publiktillströmning och runt 20000 åskådare på Vallen. Norske stjärnan Hjallis Andersen blev världsmästare medan det gick tungt för oss svenskar, säger Gunnar vars bästa resultat blev tiondeplatsen på 5000. 1952 var Gunnar med i den svenska OS-truppen i Oslo, men inte heller där gjorde svenskarna någon succe. - Det gick trögt för oss, skidåkarna och de flesta andra blågula i Oslo, säger Gunnar som mest minns snustorkan i den norska huvudstaden. - Snuset tog slut för alla i den svenska truppen och vi gillade inte det blöta norska snuset. Jag lyckades fixa en kartong svenskt snus som skickades till Oslo och det var många som var tacksamma över, minns Gunnar och avslöjar att den då 21-årige Sven Tumba var en riktigt snackpåse redan då. - Käften gick på honom hela tiden, säger han och skrattar. Får jag bjuda på en pris förresten? - Nej du, jag slutade att snusa 1990. Då sa magen ifrån. Besökte Stalins Sovjet Vintern 1953 blev det svenska skridskolandslaget för första gången inbjudna till Stalins dittills stängda Sovjetunionen. - Ingen visste något om ryssarnas kapacitet, men det visade sig att dom var kanonbra och vi var chanslösa. Det var fullspikat och 60000 åskådare på läktaren i Moskva. Efter äventyret i Moskva var det definitivt slutåkt för Gunnar och grillorna åkte in i garderoben för gott. - Jag var 34 år då och för gammal för en fortsättning. Jag jobbade på järnvägen hela tiden och det gick inte att satsa vidare längre, säger Gunnar som faktiskt träffade sin Majken tack vare idrotten. Vintern 1943. - Vi var och tävlade i Katrineholm och på kvällen gick vi till parken för att dansa, säger Gunnar. - Jag och en väninna var också där den kvällen. Dagen därpå ville hon gå till Gillet där de där trevliga killarna från dansen bodde. Jag var tveksam, men hängde med till slut. Och sen dess har Gunnar och jag hängt ihop, säger Majken som är född och uppvuxen i Katrineholm. Fotboll i dag Hade du satsat på skridsko på nytt om du varit ung i dag, Gunnar? - Nej, då hade det nog blivit fotboll eller något annat där det finns mer pengar att hämta. Du blev inte rik på din skridsko? - Nej, det fanns inga pengar i sporten på den tiden. Vi kanske fick någon hundralapp när vi var ute med landslaget. Inga gamla idrottskrämpor som gör sig påminda? - Axlarna ömmar en del. Förmodligen är det från kylan under tävlingarna. Det var över 30 grader ibland och man var helt vit på kroppen efter loppen. Det fanns ingen köldgräns på den tiden... Din favoritdistans? - De längre sträckorna, 5000 och 10000. Vilka var dina värsta konkurrenter i Sverige? - Åke Seyffart vann det mesta, andra bra killar var Göte Hedlund och "Spurt-Harry" Jansson. Vem är alla tiders bäste skridskoåkare? - Omöjligt att säga. Seyffarth var bra på min tid, vår egen Tomas Gustafson var väldigt bra, Eric Heiden och Johan Olav Koss var också duktiga. Blir det något motionerande nuförtiden? - Nej, nu är det slut. Någon promenad på sin höjd, och lite fixande på tomten. Går vi mot bättre eller sämre tider? - Bättre hoppas jag. Är det något du ångrar här i livet? - Nej, ingenting. Är det något du absolut har kvar att göra? - En ny blomrabatt i trädgården, men det ska jag fixa redan till våren. Lovar Gunnar innan vi tackar för en gemytlig pratstund vid det Hallkvistska köksbordet. När jag cyklar mot redaktionen slår det mig att det var 62 år sen Gunnar och Majken träffades på den där dansen i Katrineholm. Snacka om trygghet i livet. Och jag är rätt säker på att den där väldoftande skinksteken föll Gunnar i smaken - trots att Majken sa att han var lite kinkig...

Lasse Stenbäck
016-177593
lasse.stenback@folket.se